Med jämna mellanrum sker sådant som skakar om oss ordentligt, både på det privata planet och globalt. En vän rycks oväntat ifrån oss, sjukdom drabbar eller – som helt nyligen i Örebro – det sker ett meningslöst, fruktansvärt våldsdåd som sänder chockvågor genom hela det svenska samhället.
Den vanliga reaktionen på detta slags händelser är ofta ett enda stort varför. Och det förstår man. Frågorna är många och svaren få. När det obegripliga händer söker människor förklaringar. Kyrkan ombeds ofta ge svar på detta varför.
Och det finns ett lika stort ”därför”! Men långt ifrån alla som får frågan går från varför till därför. Sättet vi svarar på säger mycket om vår grundinställning till livet. Generaliserat handlar det om två olika livssyner. Låt oss ta det från början.
Kristen tro beskrivs ofta som monoteistisk – tron på att Gud är en. Ordet monoteism betonar Guds väsen, Guds enhet. Det är inte fel, men utifrån vad vi kan förstå om Gud i Bibeln vore det bättre att använda ordet trinitarism, vilket framhåller att den ende Guden uppenbarat sig som Fader, Son och helig Ande. Det senare begreppet betonar hur Gud valt att uppenbara sig och handla i världen.
Den första verklighetsuppfattningen utgår från att allt som sker har en mening, den andra från att tillvaron är söndrad och att allt som sker därför inte har en mening
— Boris Salo
I det förra fallet riskerar Gud att framstå fördold och ofattbar, i det senare mer personlig då har han visat sitt ansikte i Jesus Kristus. Genom Jesus kan vi lättare förstå hur Gud agerar för att besegra ondskan i världen.
Den grekiska världsbilden, som var rådande i den värld där den kristna kyrkan föddes och bredde ut sig, utgick från uppfattningen om ett skönt kosmos där allt hade en mening. Svårigheten blev sedan att förklara störningarna – det till synes meningslösa, onda.
Den bibliska verklighetsuppfattningen talar däremot om en god skapelse, ett destruktivt syndafall och Guds handlande genom historien för att återupprätta det trasiga. Den första verklighetsuppfattningen utgår från att allt som sker har en mening, den andra från att tillvaron är söndrad och att allt som sker därför inte har en mening – det är resultatet av en värld som är ”i den ondes våld” (1 Joh 5:19).
Tidigt kom den kristna kyrkans förhållningssätt att präglas av den grekiska världsbilden, med följden att den kristna kyrkan ofta är på defensiven när den ställs inför att försvara hur en allsmäktig Gud kan tillåta det ena hemska efter det andra att hända.
Finns det en mening med allt – och Gud förmodas förstås vara den från vilken all mening utgår – borde vi naturligtvis ta emot allt, också smärta och plåga, ur Guds hand.
Drar man detta förhållningssätt till sin spets borde man egentligen inte få sörja eftersom Gud ville detta. Att be ”ske din vilja” som Jesus lärt oss i Herrens bön blir liksom i islamiskt tänkande en underkastelsebön. Vad blir följden: Jo, lamslagning! Gud är emot oss och upplevs som en diktator. Det onda som sker kommer från Guds hand och vi ska bara ta emot.
Att utgå från en trinitarisk verklighetsuppfattning blir helt annorlunda. Ondskan i alla dess vidriga former kommer inte som någon överraskning utan möts med ett ”därför”. Man behöver inte söka en mening i det tragiska, men ser en orsak till den: tillvaron är trasig.
[ Frida Park: Dålig teologi driver människor bort från kyrkan ]
Den engelske författarens G K Chestertons ord blir aktuella: ”Den dag jag insåg att tillvaron inte är som den ska vara började min själ sjunga som en fågel om våren.” Ens inre frigörs att sörja och gråta och kämpa mot det onda när man inte krampaktigt behöver söka en mening i allt som sker. Man vill och får lägga allt i Guds hand där också det destruktiva kan användas i det godas tjänst.
Som en röd tråd genom skrifttolkning och attityd till livet går talet om Guds rike – något som förutsätter att det också finns ett annat rike som är i opposition mot Guds rike och vilja. I Guds rike sker Guds goda vilja. Där regerar inte ondskan mer. Jesus lärde oss att be: ”Låt ditt rike komma, låt din vilja ske.”
Jesus har i sin person och sitt handlande visat vad Guds rike är. Han har öppnat dörren till detta rike genom sin försoningsdöd och har sänt ut sin församling att, i en värld som präglas av ondska, föra fram hans seger över det onda.
[ Dagen förklarar: Vem är Jesus Kristus? ]
Gud är inte emot oss, utan med, för och i oss, vilket julen, påsken och pingsten förkunnar. Bönen ”ske Guds vilja” blir en hoppets bön. Utifrån den judiska parallellismen kan vi också se att bönen är identisk med ropet om att Guds rike ska komma. I Guds rike kan omvändelse från mörker till ljus ske; där ber vi för förövare och söker kärlekens handlingsmodeller mot det onda.
Jag tror att kyrkan behöver göra upp med den falska världsbilden och lyfta fram den bibliska. Då kan vi, när tragiska händelser i livet och världen skakar om oss, veta att det finns ett därför på våra varför. Och vi kan ropa med Jesusorden till Gud: ”Låt ditt rike komma, låt din vilja ske.”
