Kristendomen gör en påtaglig återkomst i offentligheten och fler människor söker sig till kyrkan. Det är kanske glädjande, men samtidigt inte helt enkelt.
Kristendomens så kallade återkomst sammanfaller i år med 80-årsdagen av Dietrich Bonhoeffers martyrdöd. Bonhoeffer, den tyske teologen, ifrågasatte kyrkan som religion och lyfte fram dess egentliga kallelse: att följa Kristus.
Detta tjänar på att aktualiseras. Kyrkans kallelse är nämligen inte att kalla människor till religion.
Bonhoeffer, som satt fängslad under nazismen, lyfte i sina brev fram idén om en ”religionslös tro på Jesus”. Han menade att religion förminskar Kristus till en idé, ett objekt att tro på.
När tron förvandlas till en religiös idé blir Jesus inte längre en levande och handlande närvaro. Jesus blir en teoretisk konstruktion som människor kan kontrollera och använda för sina egna syften.
Religion kan göra Kristus till en garanti för personlig frälsning eller lycka, vilket samtidigt riskerar att fjärma tron från samtidens utmaningar. Fokus skiftar från att följa Kristus i världen till att söka individuell säkerhet.
Det är inte religiös tillhörighet som gör någon kristen, utan efterföljelse av Jesus.
— Fredrik Lindé
Under Bonhoeffers samtid blev kristendomen som idé en del av nazismens maktapparat. I stället för att stå emot orättvisor legitimerade den regimens handlingar och anpassades till dess ideologi.
Detta såg Bonhoeffer som ett återkommande problem i kyrkans historia.
Bonhoeffer menade att kyrkan iklätt sig religionens vara, vilket reducerar tron till abstrakta begrepp och lärosystem som förminskade evangeliets radikala budskap.
Han ställde den avgörande frågan: tänk om Jesus inte främst är den som rättfärdiggör?
[ Jesus och andlighet trendar bland unga under 2025 ]
Jesus blir inte människa för att dö på korset så att människorna ska bli kvitt sina synder. Bonhoeffers Jesus blir människa för att visa oss vad det är att vara människa. Det är i detta han frälser.
Han utmanade den lära som Martin Luther uppdiktat. Som luthersk präst var detta något oerhört.
Frågan till oss blir: vilka läror har vi uppdiktat? Och viktigare, vilka läror ikläder vi dem som i dag börjar intressera sig för Jesus? Inte minst, vad innebär det för kyrkan att i dag inbjuda till frälsning?
Kyrkan måste vara motsatsen till sekt. Religion gör att kyrkan ställer sig över världen. Den betraktar sig som moraliskt och andligt överlägsen. I stället för att inkludera och försona människor, skapar den skiljelinjer och förstärker vi-och-dom-positioneringar.
Bonhoeffers kyrka är i stället ett med världen, som Jesus blir ett med världen, och den identifierar sig med de utsatta och marginaliserade.
[ Då får nya Bonhoeffer-filmen svensk biopremiär ]
Kyrkans roll måste vara profetisk – hon är kallad att vittna om Kristus och hans rike, även när det går på tvärs med den roll som religionen tilldelar tron. Inte från en överställd position, utan underifrån, som Jesus gjorde.
En kyrka som söker inflytande genom religionens återkomst riskerar att förvandla evangeliet till ett verktyg för dominans snarare än befrielse. Hon blir en sekt som söker främmandegöra snarare än att försona.
I dagens samhälle ser vi hur kristen religion återkommer i offentligheten. Den figurerar i debatter om värderingar, tradition och tro. Detta kan skapa en illusion av att kyrkan får ökad relevans. Risken är att kyrkan låter sig reduceras till just religion.
Kyrkan står vid ett vägskäl. Ska hon nå självuppfyllelse i religionens återkomst, eller kritisera religionsdiskursen för att i stället följa Jesus? Bonhoeffer utmanar kyrkan att välja det senare.
Att välja efterföljelse framför religion innebar för Bonhoeffer att kyrkan inte söker sin identitet i det som skiljer henne från världen, utan i det som binder henne till världen.
Det är inte religiös tillhörighet som gör någon kristen, utan efterföljelse av Jesus. Inte Jesus som idé, utan som världens herre.
Denna kyrka strävar inte efter att vara unik, utan om att dela världens kamp för rättvisa, hopp och framtid.
Det är inte en kompromiss med tron, utan ett förkroppsligande av den.
Bonhoeffer ska inte missförstås som att han löser upp kyrkan eller traditionen. Han för dem tvärtom tillbaka till kärnan. Till Jesus. Till Jesus som inkarnerad. Och där blir Jesus mer än bara ett objekt att tro på, en idé eller en känsla.
Vågar kyrkan följa denne Jesus, eller vill hon förhålla sig på distans och låta Jesus vara en behaglig fråga om religion som gör att kyrkan kan ställa sig över samhället?
80-årsdagen av Bonhoeffers martyrdom inträder 9 april. Vågar vi uppmärksamma det? Att göra det skulle hjälpa oss att återupptäcka kyrkans roll i samhället, inte som en grupp som firar religionens återkomst, utan som en gemenskap som följer Jesus.
Att religionen återkommer förändrar föga. Utmaningen förblir den samma: Vill vi följa Jesus? Vill människor i vår samtid följa?
Kanske kommer fler prata om Jesus och kanske börjar fler kalla sig kristna. In i en sådan tid ekar Bonhoeffers budskap knivskarpt.
Kyrkans uppdrag kan möjligen sammanfattas i uppmaningen att ta av sig religionens kors för att i stället följa Jesus!
