Många av oss gömmer våra halsband med Davidsstjärnan under tröjan. Många av oss tittar oss över axeln på väg hem från skolan eller jobbet. Många av oss tvekar innan vi går in i synagogan – tänk om någon står och väntar med en sten eller en kniv?
Efter Hamas attack mot Israel den 7 oktober 2023 har antisemitismen ökat lavinartat. Det brinner vid judiska skolor. Det klottras svastikor på synagogor. Våra butiker vandaliseras. Våra barn förföljs på fotbollsträningen och på nätet. Människor attackeras återigen enbart för att de är judar.
European Jewish Association (EJA) har utlyst ett sex månaders nödläge för judar i Europa. Situationen är akut. I Tyskland har judiska skolor tvingats stänga på grund av säkerhetshot. I Belgien vågar rabbiner inte längre bära sin kippa offentligt.
I Nederländerna attackerades israeliska fotbollsfans brutalt under en match, en händelse som av Israels president Isaac Herzog beskrevs som en ”antisemitisk pogrom”. I flera europeiska länder har judar misshandlats på öppen gata.
Men hotet finns inte bara på Europas gator. Online har hatpropagandan eskalerat. Antisemitiska konspirationsteorier sprids okontrollerat och sociala medier fylls av uppmaningar till våld.
Det talas om att bekämpa antisemitism, men i praktiken fortsätter hoten att öka.
— David Lega
I Storbritannien har en stor andel av de senaste attackerna haft en koppling till sociala medier. I Frankrike rapporterar säkerhetstjänsten att radikaliseringen går snabbare än tidigare. Hoten börjar i ord men slutar i handling.
Sverige är inget undantag. Under hösten och vintern 2023–2024 har vi sett synagogor vandaliseras, företag attackeras och en kraftig ökning av hatbrott. Många av oss tvekar innan vi firar en judisk högtid. En del överväger att lämna Sverige. För första gången pratar judiska familjer om att emigrera, inte av ekonomiska eller religiösa skäl, utan av rädsla. Hatet finns här. I våra skolor, på våra gator, i vår offentliga debatt.
[ Steven Crosson: Staden där Anne Frank gömde sig skakas av våld mot judar ]
Om Sverige menar allvar med att bekämpa antisemitism måste en särskild samordnare utses, direkt underställd regeringskansliet, med mandat att samverka med rättsväsendet, utbildningssektorn, säkerhetstjänsten och internationella samarbetspartner.
Tyskland, Belgien och Storbritannien har redan infört liknande roller. Att Sverige ännu inte har gjort det väcker frågor, både här hemma och internationellt.
Även på EU-nivå står det klart att en samordnare är nödvändig. Europakommissionen har uppmanat alla medlemsländer att inrätta funktionen för att säkerställa en enhetlig strategi i hela unionen.
Kommissionens strategi för att bekämpa antisemitism och främja judiskt liv, som lanserades 2021, tydliggör att samordning mellan EU-länderna är avgörande. Ändå har Sverige inte agerat, vilket gör oss till en av de få medlemsstater som fortfarande saknar en sådan funktion. När EU ser behovet och andra länder redan har tagit steget, varför står Sverige stilla?
[ Vårdanställda hotar att döda israeler i antisemitisk video ]
Det handlar inte bara om att bekämpa hat – det handlar om att säkerställa att Sverige tar sitt ansvar för att skydda judiskt liv. Det handlar om att ha en tydlig röst i det internationella arbetet, att koordinera åtgärder och att skicka en kraftfull signal om att judehat aldrig kommer att tolereras.
I år firar Sverige 250 år av judiskt liv i landet. Ett liv som har berikat vår kultur, vetenskap och historia. Men det vi ser nu är en tillbakagång. Det talas om att bekämpa antisemitism, men i praktiken fortsätter hoten att öka.
Judiska familjer överväger att lämna landet, skolbarn får höra att de borde skämmas för vilka de är och judiska institutioner tvingas lägga enorma resurser på säkerhet i stället för på att bygga framtidstro.
Statsminister Ulf Kristersson har gjort viktiga och tydliga uttalanden mot antisemitismen. Det är avgörande ledarskap och betyder mycket för oss som lever med den här verkligheten. Regeringen har också aviserat att en strategi för att främja judiskt liv i Sverige ska presenteras. Det är ett välkommet steg, men för att den ska göra skillnad måste den innehålla en konkret åtgärd: en samordnare mot antisemitism och för stärkandet av judiskt liv.
Det borde vara en självklarhet att Sverige tar täten i att försvara sina medborgare. Men i en tid där judar i Sverige allt oftare känner sig övergivna av samhället, krävs mer än symboliska uttalanden. Det krävs konkret politisk handling. Antisemitismen kommer inte försvinna av sig själv – den måste aktivt bekämpas, och det måste ske nu.
Samhällen förändras inte över en natt. De formas av de beslut vi tar – och de beslut vi låter bli att ta. Om vi vill att judiskt liv ska ha en framtid i Sverige, måste vi försvara det här och nu. Att inte göra det är att sända signalen att antisemitism är något vi lärt oss att leva med, i stället för något vi en gång för alla tänker stoppa.
