Jan Eckerdals artikel om ekumenik, Relationer över samfundsgränser avgörande för den personliga tron, är viktig och engagerande. Det teologiska samtalet måste hållas levande och ekumeniken måste hela tiden förnyas för att inge trovärdighet.
Men ekumenisk praktik är större än respekt och gemenskap mellan olika religiösa traditioner eller grupper. Det stora uppdraget är att ge evangelium till vår tids människor. Inför detta kan vi se att sann ekumenik måste ha teologisk bärighet. Därför behövs det teologiska samtalet.
Eckerdal talar bra om ett ”relationsbygge” och drar slutsatsen att ekumenik ”måste därför handla om verkliga möten, relationer och erfarenheter, snarare än distanserade beskrivningar av andras kyrkotraditioner”.
Jag håller med om detta. Således kallas kyrkorna till grundläggande teologiska samtal. Men målet är större än att skapa acceptans för olika kyrkotraditioner. Målet är att ge evangelium till vår tid.
Inför detta väldiga uppdrag behövs insikt i hur människorna i vårt samhälle lever och hur de har det. Åtskilliga böcker har publicerats som talar om samhällets förvandling.
Att tala om omvändelse är inte alltid populärt, men utan den riskerar kyrkan alltmer bli en sorts terapeutisk verksamhet.
— Olle Christoffersson
Forskaren Mikael Kurkiala visar hur individen ”förensligats” och fångats i det digitala digitala nätet. Här avskärmas man från gemenskaper, ofta från familj, och ofta från bindningar till nära vänner.
Nya nöjen, falsk information, spännande spel, hot och förakt, har gjort att gamla trygga samband vacklar och individen blir alltmer osäker och offer för trender och kommersiella intressenter. Unga människor förefaller i dag att hellre tillhöra digitala grupper än fysiska gemenskaper som kyrkan.
Vi ser också hur gamla gemensamma värderingar luckras upp och hur samhällsbygget befinner sig i stark och snabb glidning bort från demokrati. Individen kommer alltmer i centrum och det gemensamma både i arbete och privatliv tunnas ut (När själen går i exil, Verbum 2019). Vi behöver hitta det gemensamma som kan adressera både unga och gamla i dagens situation.
Jag saknar i Eckerdals artikel något konkret om vilket budskap vi som ska föra ut till dagens utsatta människor. Vi behöver tala om omvändelsen. Omvändelse (sinnesändring) betyder nya perspektiv, en ny fast grund för livet. Att hitta sig själv, bli självständig och att hitta ny skapande gemenskap.
Att tala om omvändelse är inte alltid populärt, men utan den riskerar kyrkan alltmer bli en sorts terapeutisk verksamhet. Vi behöver tala om omvändelse till nytt liv mer än om att hitta en varm grupp att komma över sin ensamhet i.
I nytt liv finns ny gemenskap. Jag har själv sett hur en förfallen uteliggare, fast i drogträsket, rest sig och fått kraft att starta nytt liv genom en omvändelse. I en värld som faller sönder och problemen hopar sig för individen, ja hela världen, behöver vi predika omvändelse, bort från egocentrerade perspektiv till det sammanhållande, den kristna församlingens gemenskap.
Omvändelsen gestaltas i dopet. Dopet gestaltar syndarens begravning och uppståndelse till nytt liv, liv ”i Kristus Jesus” (se Rom 6). Ändå är dopet under våldsam diskussion.
Ett exempel är prästen Kristina Hjern. Hjern döptes i Swedenborgskyrkan, konfirmerades i Svenska kyrkan och ordinerades till präst av biskopen Caroline Krook. Trots detta tvingades hon senare till omdop efter beslut i biskopsmöte, ett dop som för henne själv var innehållslöst. Hon lever fortfarande med tron på sitt ursprungliga dop. Svenskkyrkliga diakonen Sofia Singemo är ett annat exempel – hon blev avkragad efter sitt troendedop.
Detta stämmer dåligt med Eckerdals yttrande att ”verkliga möten, relationer och erfarenheter snarare än distanserande beskrivningar av andras kyrkotraditioner” behövs. Kan vi då bara tala om samarbete och acceptans mellan organisationer och grupper? Bilden blir en aning förvirrad.
Stat och kyrka har varit sammankopplade i Sverige från Konciliet i Nicea år 325 (1700 år sedan!) och vidare genom Luther och Gustav Vasa på 1500-talet till vår tid, närmare bestämt ända tills år 1951.
Mängder av människor har lidit svårt av denna statligt auktoriserade kyrka. Förbudet mot att döpa redan barndöpta kan ses som den sista resten av Svenska kyrkas krav på hegemoni.
Om den respekt för andra samfund, som Eckerdal tycks företräda, finns, så kan ett sådant förbud naturligtvis inte upprätthållas. Många forskare (se exempelvis Ablution, Initiation, and Baptism) är i dag överens om att dop av små barn inte finns belagt i Nya testamentet och är omöjligt enligt urkyrkans tro. Eckerdals vilja till övergripande gemenskap inom den ekumeniska rörelsen kräver att vi går till botten med våra olika kyrkosyner.
Min fråga till Eckerdal är denna: Om vi behöver verkliga och sanna möten, är då inte ett ekumeniskt bibelstudium en nödvändig utgångspunkt? Ett bibelstudium som inte bygger på den nuvarande dogmatik, utan startar i själva texten. Är det möjligt? Det var omöjligt på 1500-talet men borde vara möjligt i ett fredligare samhälle än vi hade då.
Men den allt övergripande frågan är hur vi förkunnar omvändelsens möjlighet till nytt liv och ny gemenskap i vår förvirrade värld. Detta är den stora frågan för kyrkorna gemensamt: Hur gör man det bäst, för världens skull?
[ Fredrik Wenell: Ekumenikens klyftor: Är vi beredda att lyssna på varandra? ]
