Det är inte svårt att, som Frida Park skriver (Dagen 7 mars), instämma i den vånda som många människor upplever när sjukdom, åldrande och lidande drabbar nära och kära eller en själv. Tänk om det finns en ”värdig” utväg? Tänk om vi bara fick en dödshjälpslag i Sverige, likt andra länder?
Senast har svenska dödshjälpsförespråkare inspirerats av Kim Leadbeaters lagförslag i brittiska underhuset. Även då presenterades det som det mest humana.
Vilka är då lärdomarna nu när det brittiska förslaget gått vidare till att behandlas i ett utskott inför ytterligare votering? Förslaget om dödshjälp för vuxna med en diagnos där man kan väntas dö inom ett halvår har vållat stor debatt.
”Kaosartat”. Så beskriver Kim Leadbeaters kollegor inom Labour utskottsarbetet. Varningar om att det skulle innebära ett sluttande plan, likt andra länder där dödshjälp har legaliserats, har därtill viftats bort av Leadbeater.
Kanske beror det på fartblindhet i lagstiftningsarbetet men det dröjde inte lång tid innan hon själv öppnade för att patienters oro för att vara till last ska vara ett ”legitimt skäl” för att få dödshjälp. Utskottsarbetet verkar urarta och en vattentät lagstiftning är osannolik.
Det började med att utskottet, bestående av 23 handplockade parlamentsledamöter, inklusive Leadbeater själv, inte alls speglade åsikterna i underhuset där 56 procent var för och 44 procent emot.
Samtidigt kritiseras utskottets arbete av Leadbeaters egna kollegor inom Labour för att vara både kaosartat och framstressat. Det är ingen obetydlig kritik.
— Jacob Rudenstrand
Om utskottet hade speglat underhusets resultat skulle utskottet resulterat i 13 för och 10 emot. I stället blev det 14 ledamöter för, inklusive två ministrar, och nio emot.
Samtliga utskottsledamöter med juridisk eller medicinsk kunnighet tillhör dessutom ja-sidan. Detta trots att en övervägande del av brittiska specialister inom palliativ medicin – de som arbetar med döende patienter – är emot en lagändring. Känslan att utskottsarbetet är riggat till ja-sidans fördel är därmed utbredd.
Till detta kan läggas att ledaren för det tvärpolitiska nätverket mot dödshjälp, Labourledamoten Rachael Maskell (en av två nuvarande ledamöter som deltog i den senaste stora utredningen om assisterat självmord), saknade plats i utskottet.
Ett antal av utskottsledamöterna på nej-sidan är dessutom helt nya parlamentsledamöter och saknar längre erfarenhet. Således har man röstat ner en rad tillägg som skulle kunna skydda de mest sårbara för påverkan.
Expertvittnesmålen visade sig också präglas av ett skevt urval, trots syftet att bjuda in ett brett spektrum av vittnen. Representanter från länder med liknande lagar var positiva till dödshjälp. Efter protester bjöds Royal College of Psychiatrists och Storbritanniens ledande funktionshindradorganisation, Disability Rights UK, in.
Samtidigt kritiseras utskottets arbete av Leadbeaters egna kollegor inom Labour för att vara både kaosartat och framstressat. Det är ingen obetydlig kritik.
Till The Times sade Jess Asato, som även arbetar med frågor gällande våld i nära relationer: ”Vi har att göra med en mycket, mycket komplex och uppriktigt talat etiskt omvälvande lagstiftning som inte får den nödvändiga granskningen då den hastas fram.”
När professor Chris Whitty, landets högste hälsoansvarige, nyligen erkände att han hade misstagit sig i sitt vittnesmål, var det ”för sent” då utskottet redan hade röstat i den frågan. Ändå framhärdar Leadbeater att lagförslaget genomgår en ”aldrig tidigare skådad granskning”. Invändningarna från kritiker har beskrivits som ”oljud”.
Och nyligen kom nyheten att Leadbeater valt att avskaffa den avgörande skyddsmekanismen som gjorde att lagförslaget gick vidare från början och som skulle gjort hennes förslag till ”den striktaste i världen”.
Enligt Leadbeater ska det inte längre krävas intyg från en domare i Högsta domstolen och två läkare, utan av en panel bestående av bland annat socialarbetare och psykiatriker – som överlägger utan insyn.
Exempelvis skulle det första som föräldrarna till en ung kvinna med anorexia få veta om processen vara att hon hade dött, som en advokat uttryckte det.
[ Frida Park: Inte konstigt om man får ångest av att se "Sista hjälpen" ]
Så mycket för vad som hade beskrivits som ett ”extra lager av säkerhetsåtgärder”. Detta ses nu som en i raden av dramatiska förändringar. Reformledamoten Lee Anderson var från början positiv till dödshjälp, men säger nu att ”det här lagförslaget blir mindre trovärdigt för varje dag som går”.
Till och med brittiska The Sun, som varit neutrala i frågan, talar om lagförslaget som en ”förhastad, slarvig insats”. Tidningens budskap är helt sonika: Avliva lagförslaget.
Det senaste förslaget var att outsourca dödshjälp till privata aktörer, likt man i dag gör inom tandvården. Men om ett förstatligande av döden är problematiskt då det ökar statens ingrepp och omfattning, innebär en marknadsanpassning av döden att ekonomiska incitament att tillhandahålla ”tjänsten” till flera ökar. Antingen reduceras människan till en kostnads- eller intäktspost.
I Sverige har Kim Leadbeaters arbete välkomnats som en viktig inspirationskälla för svenska politiker. Redan nu kan det dock konstateras att lagen lovar mer än vad den håller. Och då har man bara skrapat på ytan.
[ Journalist väcker liv i debatt med tv-dokumentär om dödshjälp ]
