Årets Oscar för bästa dokumentärfilm gick inte oväntat till ”No Other Land”. Det är egentligen inte en dålig film, om man ser till dess syfte. Filmen berör och ger en autentisk känsla. Men dess största förtjänst ligger i funktionen som antiisraelisk propaganda.
I filmen följer vi invånarna i en liten palestinsk by i Masafer Yatta, ett område i Västbankens södra del. Eller södra Judeen, beroende på perspektiv. Invånarna bygger upp byns hus utan israeliska bygglov, varför myndigheterna låter riva husen. Därefter byggs husen upp på nytt, fortfarande utan bygglov, och rivs igen. Och så vidare. Palestinierna är goda medan israelerna är onda.
Det är egentligen grundstoryn. Berättelsen kompletteras med ett par personporträtt och tillstötande drama.
Byborna protesterade eftersom de inte fick bygglov i vad som är ett militärt övningsområde. Eftersom Israel är en rättsstat prövades bybornas invändningar rättsligt. Grundligt. Under decennier. Ända upp i Högsta domstolen. Men i filmen avfärdas 22 års processande med en axelryckning. ”Det är bosättarnas domstol”.
Israel har vid flera tillfällen, till exempel år 2000 och år 2008, erbjudit palestinierna en egen stat på nära 100 procent av Västbanken.
— Ulf Cahn och Anders Engström
Alla som har följt israelisk inrikespolitik vet att Högsta domstolen knappast kan anses vara ”bosättarnas domstol”. Om man nu inte använder benämningen ”bosättare” som en generell omskrivning för israeler eller judar, vilket är rätt vanligt i antiisraeliska kretsar.
Filmen tar däremot inte upp orsaken till varför Högsta domstolen avgjorde till statens fördel.
Högsta domstolen fastslog att bevisen tydde på att det inte funnits någon permanent bebyggelse i området innan det blev ett israeliskt militärt övningsområde. Domaren betonade att historiska flygfoton visat att det saknats bosättning i området före 1980 och att palestinierna inte bevisat någon äganderätt.
Det noterades även att Israels flygvapen använde området för attackträning fram till 1993, vilket stärkte slutsatsen att permanenta bostäder saknats.
Filmen tar inte heller upp att alla bygglov i området ska utfärdas av israeliska myndigheter. Genom Osloavtalen mellan Israel och palestinierna är Västbanken i dag indelat i tre områden med olika grader av palestinskt självstyre: Område A, B och C. Filmen utspelar sig i område C, där Israel enligt överenskommelsen har full civil och militär kontroll.
Även Osloavtalen ger alltså Israel rätt. Att upphäva Osloavtalen vore också att upphäva den Palestinska myndigheten.
[ Överlevare återvände till Auschwitz: ”Världen har blivit toxisk” ]
Israel har vid flera tillfällen, till exempel år 2000 och år 2008, erbjudit palestinierna en egen stat på nära 100 procent av Västbanken. Hade Palestinska myndighetens dåvarande president Yassir Arafat eller nuvarande Mahmoud Abbas accepterat något av dessa erbjudanden hade den här filmen aldrig kunnat göras. Området kunde ha varit Palestina. (Filmens huvudpersoner hade emellertid fortfarande behövt underkasta sig någons regler om bygglov …)
Det är inte Israel som valt dagens situation, utan byns och palestiniernas egen president.
På tal om dåliga beslut är det slående hur byns allra yngsta berövas en bättre framtid genom de äldres antiisraeliska aktivism. Det framgår av filmen att byns första(!) skola uppfördes (illegalt) för kanske tjugo år sedan – med vetskapen om att även den skulle komma att rivas.
Uppförandet kan i sin förlängning leda till en Oscarstatyett, men barnen hade fått en bättre framtid genom att bo på en plats där det fanns en riktig skola. En skola som byggts för att stå kvar och faktiskt vara en skola, inte för att trotsa israeliska myndigheter.
En motsvarande dokumentärfilm om byn hade förstås kunnat filmas utifrån ett israeliskt perspektiv. Om hur palestinska illegala bosättare trotsar både domstolsbeslut på allra högsta nivå, och ingångna internationella avtal, för att göra en politisk markering. Samtidigt som de riskerar liv på båda sidor och berövar sina barn en värdig framtid.
En sådan film hade legat verkligheten närmare, men den hade aldrig fått en Oscar.
[ Felicia Ferreira: De inbrända siffrorna på hennes arm ska jag minnas så länge jag lever ]
