I Simon Holst krönika (20/2) framförs att en guldålder kan vänta de kyrkor som vågar predika ett frimodigt evangelium. Jag är överens med honom om den slutsatsen men anser att det finns en del problematiskt i artikeln.
Holst ger exempel på den förändring som skett i Sverige de senaste decennierna gällande samhällets relation till kristendom. Kristendomsundervisningen och morgonbön har tagits bort, indragna kommunala bidrag och svårigheter att bli välkomnad till skolorna.
Men behöver detta enbart vara något negativt? Religionsfrihet, som vi haft i Sverige sedan 1951, är en viktig grundbult i en demokrati, men behöver det innebära att alla samfund, sekter och religioner ska få missionera på skolorna och erhålla kommunala bidrag?
Holst beskriver att de ville erbjuda studenterna vid högskolan gemenskap i kyrkans regi, men hade vi velat att till exempel Hare Krishna eller mormonerna gjort samma sak? Eller är det en bättre väg att, som Högskolan i Skövde, värna om religiös obundenhet i institutioner som uppger sig vara opartiska?
Att 1950-talets USA skulle vara en positiv värld, där kristna värderingar var norm, kan bara stämma delvis.
— Anna Sandberg
Däremot är det en annan sak att skolorna kan bjuda in olika religiösa samfund att på lektionstid berätta om sin tro, utan att missionera.
Att kristendomsundervisning som ämne försvunnit från grundskolan betyder inte att undervisning om kristendom tagits bort. Det sker i ämnet religion, där även andra trossystem beskrivs. Kristendomen har dock en särskild plats utifrån landets historik och då skolans värdegrund ska utgå från kristna värderingar och humanism.
I krönikan beskrivs vidare den analys som samhällsanalytikern Aaron Renn gör om utvecklingen av den evangelikala kyrkan i USA. Jag håller inte med Holst om att Renns analys är träffsäker. Att 1950-talets USA skulle vara en positiv värld, där kristna värderingar var norm, kan bara stämma delvis – till exempel gällande samlevnadsfrågor.
Vi får dock inte glömma andra centrala frågor som Bibeln har mycket att säga om, som allas lika värde, oavsett hudfärg, kön och ålder. Har vi redan glömt hur oerhört segregerat samhälle USA var på 1950-talet, även i kyrkorna? Det är inte bara läpparnas bekännelse som räknas, utan även gärningar (se Jakobs brev och Matteus kapitel 25).
[ Simon Holst: För de kyrkor som vågar predika ett frimodigt evangelium väntar en guldålder ]
Renn menar (utifrån Holst referat) att 1990-talet blev en neutral värld och att vi nu, i och med wokerörelsen på 2000-talet, lever i en negativ värld.
Visst finns det områden där tidsandan går emot kristna värderingar men det finns mycket som vi som kristna delar med rörelser som kan tyckas vara motståndare. Kampen för allas lika värde och möjligheter, för kvinnors och barns rättigheter, för miljön och så vidare.
Under mina 30 år i offentlig sektor har jag träffat så många goda, engagerade människor som verkligen bär Andens frukt, fast de inte alltid bekänner sig till kristen tro. Lärare, socialarbetare, poliser, psykologer, advokater och sjukvårdspersonal som brinner för upprätthålla de fina lagar och värderingar vi arbetar utifrån, en förlängning av Guds ord.
Jag upplever att det visas stor respekt för alla sorters tro, även kristendom. Det som däremot är en utmaning för kyrkan är att förklara varför man i vissa frågor har åsikter som skiljer sig från samhällets. Det finns behov av att få samtala om detta i sansad ton, med logiska resonemang. Exemplen från kristna företrädare i USA är alltför sällan föredömliga och i Sverige är det ofta tyst från kristna som står för alternativa synsätt.
Holst menar att dagens kultur är fientlig mot kristendom och ger som exempel att Hillsong har erfarit negativ granskning. Jag menar att det är oerhört viktigt att kyrkor granskas, då de har stort ansvar för människor. De kyrkor som själva saknar en granskande funktion, i och utanför sin egen organisation, behöver vara extra öppna för granskning av medier.
[ Dokument | Knarkkung och ”pingstvän” tar över med bibelcitat och dödligt våld ]
Tittar vi på Hillsong i Australien, till exempel, har det funnits flera uppenbara anledningar att granska ledarskapet, då det funnits misstankar om bland annat övergrepp och missbruk. Jag anser att medier många gånger har varit sanningssägare när kyrkan försökt tysta ned och dölja sina synder.
Även om vi som kristna i västvärlden har vissa utmaningar tror jag det är viktigt att påminnas om vilka otroliga möjligheter vi har jämfört med våra syskon som lever under riktig förföljelse och förtryck. Att läsa Open Doors rapporter är inte upplyftande men nyttigt för perspektiven.
Vi behöver vara tacksamma för den frihet vi har och inte hemfalla åt offermentalitet, något som föder rädsla, uppgivenhet, ilska och ökad polarisering.
Jag tänker på hur Josef och Daniel i Gamla testamentet kunde tjäna i högsta position, i ett statsskick och en kultur som inte var enligt deras tro. Det hade inte gått om de surade och fokuserade på allt som var fel. De lyckades se vad landet behövde, arbeta med alla för det gemensammas bästa och samtidigt bevara sin integritet och vägra kompromissa på helighet.
Holst skriver att intresset för Jesus är rekordstort och att människor söker sig till kyrkan. Jag håller med om att det då är viktigt med frimodig förkunnelse, men minst lika viktigt är ett trovärdigt liv och djup förankring i den stora kyrkans rötter och visdom.
