I min debattartikel i Dagen den 14.e februari riktade jag kritik mot de långa och etablerade själavårds- och diakonutbildningar som finns i Sverige i dag, eftersom jag möter flertalet studenter därifrån som inte är tränade att hjälpa människor att upptäcka den särskilda tröst, uppmuntran, ömhet och medkänsla från Jesus Kristus som är aktiv på ett direkt förvandlande sätt i själavårdssamtalet.
Lars-Göran Sundberg som företräder själavårdsutbildningarna på både Johannelunds teologiska högskola och Liljeholmens folkhögskola ger en replik. Men som jag läser honom, undviker han att svara på kritiken. I stället skriver han: ”Jag undrar om Eklund menar att Gud exklusivt har knutit sin helande närvaro till kyrkan och själavården, även om hon säger att vården behövs?”
På det vill jag understryka att det menar jag verkligen inte. Själsliga sår läker då du möts av medmänsklig empati. Att få bli hörd och förstådd på djupet bidrar till läkning oavsett vilken tro en människa har. Det är sådant vi kan lära av psykoterapin.
Självklart är Guds helande närvaro verksam också i hela världen utanför kyrkan, och där håller jag helt med Sundberg. Det är bra att det blir förtydligat. Och en kristen är, precis som Sundberg skriver, en förlängning av kyrkan oavsett var personen verkar.
Själavårdare behöver också, likt tolvstegsprogrammet, visa på en andlig väg till ökad psykisk hälsa som innebär att du behöver du sätta ditt hopp till en högre makt och därifrån hämta den kraft du behöver.
— Pernilla Eklund
Som jag påpekade i min första text så räknar man i själavården med Guds aktiva närvaro. Jag skulle önska att varje själavårdare och student från utbildningarna skulle ha både bilder och verktyg för att ge rum till Skaparen att få handla med sin skapelse, så att Gud blir den främsta terapeuten i rummet. Då blir själavårdaren en facilitator som underlättar ett skeende och på sätt och vis ställer sig bredvid som ett vittne till Guds handlande i stunden.
Dessa praktiker finns i bland annat i kristna själavårdsprogram som Immanuel prayer, Transformational prayer, Sozo och i bi-stegen, och detta kan bli viktiga bidrag till den själavård som redan sker i dag.
[ Läs tidigare inlägg | Pernilla Eklund: Själavården är ingen plats för "kristna hobbypsykologer" ]
Min poäng var att kyrkan genom själavården har en unik roll att hjälpa människor in i en fördjupad erfarenhet och visshet om Guds direkta omsorg. Att Guds närvaro är aktiv och en verklighet mitt i lidandet, så att det kan ske ett helande genom ett gudsmöte i samtalet. Att det går att uppleva empatin från Gud genom att få hjälp att, så att säga, ”lyssna på den kanalen”.
Själavårdare behöver också, likt tolvstegsprogrammet, visa på en andlig väg till ökad psykisk hälsa som innebär att du behöver du sätta ditt hopp till en högre makt och därifrån hämta den kraft du behöver. Du behöver ta ansvar för ditt liv, tala sanning om dina erfarenheter, försöka bryta mönster och lögner, förlåta och be om förlåtelse.
Du behöver leva i daglig omvändelse från destruktiva strategier, fördjupa din relation till Gud och för att behålla ditt tillfrisknande: hjälpa andra att hitta vägen till läkning. Och detta tror jag att de flesta själavårdare gör i dag.
Monica Winerdal skriver i sin replik om vikten att som själavårdare ha förebedjare. Jag kan bara instämma. Hon skriver också om vikten att lyssna in Guds tilltal. Det är för mig lite oklart om hon menar att själavårdaren ska hjälpa den andre att själv lyssna in Guds tilltal eller om det är själavårdaren som ska lyssna in och förmedla vad Gud säger. Om det är det senare, vill jag lyfta ett varningens finger.
Relationen med den hjälpsökande är assymetrisk, det vill säga: själavårdaren har ett maktövertag. Att då berätta vad Gud säger och gör kan leda till andliga övergrepp. Den hjälpsökande behöver få vara i kontroll att själv få lyssna in och urskilja om det är möjligt.
[ Läs tidigare inlägg | Monica Winderdal: Genom själavård kan man komplettera terapin ]
Ibland går det inte. En person som är i en akut kris kan uppleva att allt är förvirrat. Det kan då vara svårt att urskilja både sin egen och Guds röst. I de fallen får vi främst som medmänniskor förkroppsliga Guds empati och vara ställföreträdande hopp. Vi behöver då (som alltid) vinnlägga oss om att inte pressa fram något, utan bara varsamt vägleda i en riktning av Guds helande frid.
För att förtydliga: Jag menar att vi som själavårdare, i ett själavårdande samtal, behöver vara försiktiga med att berätta vad vi upplever att Gud säger. I andra sammanhang kan det däremot vara mycket hjälpsamt att få ta emot profetiska tilltal. Som Guds barn har vi förmågan att höra vår faders röst. Både för egen del och för att ge uppmuntran, uppbyggelse och tröst till andra.
Ett av kyrkans unika uppdrag är att förmedla till människor att de själva är kompetenta att uppfatta trösten, uppmuntran, ömheten och medkänslan som hela tiden flödar in i de själsliga såren, från barmhärtighetens fader och all trösts Gud, Jesus Kristus.
[ Läs tidigare inlägg | Lars-Göran Sundberg: Själavårdare behöver veta när kompetensen nått sin gräns ]
