Elias Kjörks debattartikel om fasta den 10/3 innehåller många kloka tankar. Samtidigt uppfattar jag en viss slagsida. Kjörk framhåller hur Jesus undervisar om att fastan inte ska vara något vi skryter med, att det i stället är mellan oss och Gud. Det skriver jag helt under på.
Men av detta drar han slutsatsen att vi alls inte bör prata om fastan med varandra – det förefaller således som om varje samtal om fastan automatiskt definieras som skryt och självgodhet. Där håller jag inte med skribenten.
Som jag uppfattar saken finns det för det mesta – så även här – två diken att undvika. Det ena diket är fariseismen: att vi vill bli sedda och beundrade av människor. Där framhåller Jesus, mycket riktigt, att det vi gör för att synas inför våra medmänniskor, inte är gjort för Gud.
Det är också en tanke som dyker upp i Gamla testamentet: den som fastar bör inte hänga med huvudet och sucka. I Lukasevangeliet kapitel 18 återges Jesu berättelse om farisén och publikanen i templet: Den som slår sig för bröstet i självgodhet vinner inte Guds gillande.
Hur mycket berömmelse får vi i dag när vi visar vår tro? Snarare skulle jag associera med Jesu ord om att inte skämmas för Honom.
— Febe Lann
Men samtidigt som Bibeln är Guds eviga ord är den även ett antal böcker skrivna i ett historiskt sammanhang. Vid den här tiden, i Israel, gav det fromhetspoäng och anseende att fasta, liksom att ge allmosor. Att då dra uppmärksamhet till att man gjorde dessa saker blev lätt skryt.
Å andra sidan står det, i Lukasevangeliet kapitel 2, om den åttiofyraåriga Hanna att hon tjänade Gud med fasta och böner. Hon framhålls som ett berömvärt exempel på fromhet, inte som något avskräckande. Samtidigt står det tydligt i texten att hon fastade. Det kolliderar ju med inställningen att fasta konsekvent ska döljas och hållas hemlig.
Vad var då skillnaden mellan fariséns klandervärda fasta och Hannas berömvärda? Vi vet att de båda fastade; det var ingen hemlighet. Jag skulle säga att den stora skillnaden är fokuset. Det den gamla Hanna gör för att tjäna Gud, är gott; att göra samma sak, men för att bli berömd av människor, klandras.
Men hur ser det ut i dag, i Sverige? Vi lever i ett mycket sekulariserat land; kristendom betraktas ofta med ett visst löje. Hur mycket berömmelse får vi i dag när vi visar vår tro? Snarare skulle jag associera med Jesu ord om att inte skämmas för Honom.
[ Läs tidigare inlägg | Elias Kjörk: Sluta ställa frågan ”Vad ska du fasta från i år?” ]
I Lukasevangeliet kapitel 9 framhålls vikten av detta. Att öppet stå för att man fastar på något sätt, nu inför påsk, ser jag därför snarare som en bekännelse av Kristus – att man inte skäms för Honom – än som skryt.
Om vi ska se på Hanna – och eftersom Guds Ande uppenbarade för henne att Jesusbarnet var Guds Messias så ser inte Gud henne som klandervärd – så är jag övertygad om att hon egentligen struntade fullständigt i om människor var imponerade av hennes fasta eller inte. Hon varken framhöll eller dolde den. Och det är där vi kommer rätt.
Om vi gör vadhelst vi gör – fastar eller låter bli att fasta – enbart för Gud, så är det egalt vad olika människor tycker. Somliga tycker förmodligen att vi är goda och fromma föredömen medan andra tycker att vi är löjeväckande fårskallar. Och det är fullständigt ointressant vilket.
Ifall vi har det fokuset – att fastan är mellan Gud och oss – så betyder det ingenting vad människor runt omkring oss anser. Därmed blir det helt ofarligt och odramatiskt att diskutera, sinsemellan, vad man fastar ifrån eller inte. Det kan snarast vara till gagn, om vi därmed kan ge varandra goda råd.
Dessutom – ett tydligt deklarerande av kristen fasta i ett sekulärt land som vårt kan bidra till en ökad synlighet för kristen tro och hjälpa människor att få upp ögonen för att det trots allt finns många bekännande kristna i samhället. Då kan en deklaration av att man fastar, och ger av sin tid och kraft till Gud, bidra till samtal och evangelisation.
Sedan är det givetvis bra med självkännedom. Den som vet med sig att hon eller han gärna vill bli beundrad av sina kristna medsyskon tjänar på att låta fastans art och omfattning vara en hemlighet tillsammans med Gud. Men den som i stället vet med sig att hon eller han helst inte vill låtsas om sin kristna tro, bör snarare vinnlägga sig om att markera denna. Det är bekännelse, inte självgodhet.
Jag föreslår därför att vi undviker såväl överdrivet framhållande som räddhågset döljande, för att i stället fokusera på Gud. Äran är Hans, inte vår.
[ Min syn på fastan påverkas av att jag varit svårt sjuk i anorexi ]
