I en replik på Jacob Rudenstrands debattartikel mot aktiv dödshjälp skriver Staffan Danielsson att förvägran till aktiv dödshjälp är bristande barmhärtighet och att betraktas som en grymhet.
Jag kan se hur ett tydligt nej till att låta någon undslippa plågor nära döden uppfattas på det sättet. Danielsson nämner i sin text en kvinna med ALS – en fruktansvärd sjukdom, en av de värsta vi har. Jag har full respekt för det stora lidande människor möter till följd av denna sjukdoms grymma förlopp.
Mina varmaste tankar till alla som dagligen plågas av allvarlig sjukdom. Jag önskar dem den bästa vård och god stöttning av anhöriga i deras svåra stund. Jag håller dock inte med om att legalisering av aktiv dödshjälp skulle vara en klok väg att gå.
Först vill jag reda ut två begrepp som ofta blandas samman. Enligt befintlig sjukvårdslag är det lagligt att avbryta pågående livsuppehållande behandling. Detta kallas passiv dödshjälp. Det är till exempel förenligt med medicinsk praxis att stänga av respiratorn på en svårt sjuk patient efter att alla utsikter om möjlig förbättring kunnat uteslutas.
Jesus, vår Gud som valt att bli människa och vandra mitt ibland oss, beskrivs som en smärtornas man, förtrogen med lidande.
— Miriam Petersson
Motioner kring vad som kallas aktiv dödshjälp gäller något ytterligare: Att, i begränsade fall, legalisera aktivt livsavslutande åtgärder. Oftast handlar det om att administrera dödliga doser läkemedel till svårt sjuka men ej i nuläget döende patienter.
Som så många andra läkare gick jag in i yrket för att jag tycker om människor och biologins mekanismer, och för att jag önskar bidra till det goda. Under fem och ett halvt år tränas man som läkarstudent i konsten att upptäcka, diagnosticera och behandla sjukdom enligt bästa evidens.
Oaktat om förloppet är akut eller långsamt, är vårdens mål alltid att verka för liv, aldrig död. Om det skulle införas arbetsuppgifter som aktivt avslutar mänskligt liv strider det mot all annan vård och mot vårdpersonalens grundläggande värderingar.
Vid examinering är det vanligt att nya läkare citerar Läkarförbundets etiska regler. Enligt första regeln ska läkaren: “… i sin gärning alltid ha patientens hälsa som det främsta målet och om möjligt bota, ofta lindra och alltid trösta” - den välkända inledningen på Hippokrates antika läkared.
I den andra regeln står det: “Läkaren ska besinna vikten av att skydda människoliv och får aldrig vidta åtgärder som syftar till att påskynda döden.” Etiken är emot aktiv dödshjälp.
[ Läs tidigare inlägg | Jacob Rudenstrand: Låt förslaget om dödshjälp självdö ]
De två första etiska reglerna kan dock upplevas stå i strid med avslutningen på den fjärde: “Läkaren ... får inte genom sin yrkesauktoritet inkräkta på patientens rätt att bestämma över sig själv.” Svensk vårdetik och juridik håller rätten till självbestämmande och integritet högt, vilket gör mig stolt över att arbeta i vården.
Det är dock inte självbestämmande om det man bestämmer involverar andra människor och kan få dem att agera i strid mot deras samveten.
Att avsluta liv har historiskt alltid förenats med någon grad av samvetspåverkan, vilket bidrog till att det medeltida bödelyrket betraktades som ett straff likvärdigt med att själv avrättas. Ska nu alla läkare bli bödlar? Hellre i så fall att det utformas en ny (eller gammal) profession vars uppdrag enbart är att avsluta liv. Låt oss läkare få fortsätta vårda.
Opinionen för dödshjälp är en röst för att sätta mandatet att avsluta liv i läkares händer. Bland annat i mina händer. Kan mitt samvete bära det ansvaret? Det enkla svaret är nej. Jag vill inte ha möjligheten. Om en eventuell framtida lagändring går igenom kommer jag starkt överväga att lämna yrket - och jag vet att jag inte blir den enda.
Professor John Wyatt skriver i boken Eutanasi och läkarassisterat självmord: ”Vad skulle vara bäst för samhället som helhet, att fokusera på att förbättra en specialiserad och medkännande vård för lidande människor eller att legalisera läkarassisterat självmord som en utväg? Och om läkarassisterat självmord blir allt vanligare, är det då troligt att den palliativa vården för döende på olika håll i landet kommer förbättras?”
Den dag jag själv blir allvarligt sjuk vill jag inte att min behandlande läkare sitter med aktiv dödshjälp som ett kort på handen. För jag vet, som praktiserande läkare, att alla kort på handen spelar roll.
Den bistra verkligheten är att det inte är en rättighet att leva, eller dö, fri från lidande. Lidande kan snarare sägas vara villkoret på vilket vi lever. Självklart kommer jag göra allt i min makt att lindra lidande - men aldrig på bekostnad av liv. Hellre byter jag yrke, för då är det inte längre samma yrke.
Som kristen ser jag också att kyrkan, mitt i debatten om lidande och död, sitter och ruvar på ett rungande hopp. Ett utifrån sett helt orealistiskt och därför lika fantastiskt hopp, och dessutom en stor tröst: Att livet inte slutar med döden. Att vårt mänskliga lidande, ytterst sett, inte sker i ensamhet eller i ett vakuum.
Jesus, vår Gud som valt att bli människa och vandra mitt ibland oss, beskrivs som en smärtornas man, förtrogen med lidande. Skrifterna uppmanar hans efterföljare att gråta med dem som gråter och särskilt värna om den svage. Han är en sann läkare, med makt att bota, lindra och trösta, långt mer än människor kan.
