Lärjungaskap i vår tid – hur gör man det? Adam Stenerdahl frågar sig om vi växer med automatik eller tränas i lärjungaskap i församlingen. Hans inlägg följs av flera repliker.
Att göra lärjungar låter bra, men vi pratar ju inte om en fabriksprodukt. Efter att ha läst de olika inläggen vill jag lägga till en aspekt som jag tycker lyser med sin frånvaro och som vi måste hantera för att kunna gå vidare: Behovet av ett språk för tron.
Jesus frågar lärjungarna: ”Och ni, vem säger ni att jag är?” Petrus svarade honom: ”Du är Messias” (Mark 8:29). Frågan är klar och påträngande och kräver ett muntligt svar som hörs runt omkring. Petrus har ett språk. Han formar orden och han vet vad han ska svara. Det blir ett tydligt uttryck för hans egen personliga övertygelse. Det är genuint.
I kyrkornas lokaler artikuleras tron på olika sätt. Vi läser trosbekännelsen, vi sjunger psalmer och lyssnar till predikan. Det är bra, rätt och riktigt. Det finns dock en liten hake: Tron uttrycks i ord som andra har skrivit eller som andra uttalar. Många av psalmerna skrevs för länge sedan, i en annan tid.
I en sådan process riskerar vi att bli passiva mottagare av andras ord, av meningar byggda i en annan tid och ett annat sammanhang. Men är de våra? Uttrycker orden det som är genuint hos oss i vår tid? Tveksamt.
Om jag inte ”tuggar” budskapet själv, om orden inte blir autentiska i min mun, kommer ingen att lyssna.
— Berne Persliden
Efter att ha arbetat i olika kristna sammanhang är jag fascinerad, undrande och bedrövad över hur lite tonvikt vi lägger på detta. Hur ska vi kunna nå våra medmänniskor med evangelium om vi inte har ett språk som fungerar, både för oss själva och i kontakt med människor som inte är kristna?
Jag tror knappast att lärjungarna enbart lyssnade till Jesus för att sedan sändas ut, två och två, för att förkunna. Det känns orimligt. Med så mycket tid tillsammans med Mästaren och med varandra utgår jag från att det pågick samtal och diskussioner – ett intensivt lärande och övande.
Utan språk för min tro kan jag inte uppmuntra mina syskon i tron. Utan språk kan de inte utmana mig och få mig att se nya ting. Jag behöver lära mig att beskriva det liv jag lever med Gud. Jag behöver ord för att kunna förklara att mitt liv har en djup förankring i tron på Jesus.
[ Läs tidigare inlägg | Ingemar Bjärneroth: Förändring går inte att förmana fram ]
Jag får nya ord genom att lyssna och läsa. Det är sant, rätt och riktigt. Det finns mycket att lyssna till och läsa, men om jag inte ”tuggar” budskapet själv, om orden inte blir autentiska i min mun, kommer ingen att lyssna.
Vi människor är nämligen känsliga för det som är genuint och äkta. Vi märker snart om vi har något oäkta eller falskt framför oss. Det blir en dissonans i kommunikationen.
Som lärjunge behöver jag en trygg plats och trygga tillitsfulla relationer där jag kan öva, stapplande och försiktigt, trons språk med andra troende. Det är som att lära sig vilket språk som helst. Övning ger färdighet och den färdigheten ger självkänsla i gemenskapen med andra kristna.
Det handlar inte om teologiska spetsfundigheter eller att kunna hålla avancerade resonemang kring treenigheten eller liknande, utan om att kunna uttrycka egna tankar, känslor och personliga erfarenheter med våra egna ord. Ord som är äkta och som förmedlar till andra den tro vi bär på.
Vi är lärjungar och vi får börja där vi är, med det vi förstått, och så får vi fråga andra vad de har lärt sig. Tillsammans kan vi skapa en lärande gemenskap. Är inte det tecknet på lärjungaskap – att ingå i en lärande gemenskap med andra pilgrimer?
[ Läs tidigare inlägg| Adam Stenerdahl: Kyrkan är full av konvertiter - vi behöver vara lärjungar ]
Nästa steg är hur vi relaterar till vår omvärld. Den utmaningen har alla lärjungar haft i alla tider. För att ha ett språk som kan öppna för ärliga samtal om livet och om vad en gudstillit kan innebära behöver vi känna vår samtid och dess behov.
Detta blir ännu mer spännande i vår tid där kristen tro har fått en förnyad trovärdighet och lite av en renässans. Människor är mer nyfikna och öppna för att se något annat i tillvaron än vardagens liv och stress. Man söker det som är meningsfullt i tillvaron.
Hur uttrycker vi vår egen meningsfullhet och hur kopplar vi den till Gud? Har vi ett språk som fungerar för det?
Vad möter vår omvärlds personer för slags lärjungar? Är det en grupp stumma kristna som bara kan peka på kyrkolokalen som något intressant eller är det lärjungar som kan samtala och skapa tillit kring den tro man själv funnit?
[ Läs tidigare inlägg | Roine Swenson: Hur - rent konkret - gör vi lärjungar av troende? ]
Den kristna verksamhet som inte hjälper sina lärjungar att utveckla ett eget fungerande språk för sin tro i den kristna kontexten sviker.
Den kristna verksamhet som inte hjälper sina lärjungar att utveckla ett språk som fungerar i mötet med människor utanför det kristna sammanhanget sviker.
Varför kräver vi inte mer av den verksamhet vi deltar i? Hur ska våra ledare veta hur fattiga vi är på ord och begrepp som kan visa på vår Mästare om vi inte talar om det för dem?
Nya testamentets författare hade tillgång till ett språk. Evangelierna som gett oss historien om Jesu liv och verk är uttryck för det. Nya testamentets brev som utvecklar det som Jesus stod för och gör att vi kan förstå hur ett kristet liv kan se ut andas det språket!
För dessa texter kan vi vara evigt tacksamma. Låt oss ta emot dem, spara dem i våra hjärtan och bära dem vidare till andra med våra egna ord.
