Josefine Arenius skrev i sitt debattinlägg i Dagen att ”Den som leder som ytterst ansvarig i en organisation behöver ha mandat att fatta snabba beslut, leda med enkelhet, och sätta sin prägel på organisationens arbetssätt”. Chansen är stor att hon har rätt i detta – om man talar om en organisation. Guds kyrka är inte en organisation.
I Nya testamentets beskrivning av kyrkans ledarskap ser jag ”fasta och bön med väntan på Guds ledning” i stället för ”snabba beslut”, och ”ledarskap som väger tungt där varje beslut tas på största allvar” i stället för ”enkelhet”, och inte minst ”Guds exklusiva prägel” i stället för en mänsklig ledares personliga ”prägel”.
Argumentet att ett delat ledarskap riskerar att bli mer odemokratiskt anser jag, från ett bibliskt perspektiv, tvärtemot argumentera för ett delat ledarskap. Nya testamentet talar om äldste och ledare i plural: ”I varje församling insatte de äldste åt dem, och efter bön och fasta överlämnade de dem åt Herren, som de hade kommit till tro på” (Apg 14:23).
När Paulus i Apostlagärningarna tillsätter äldste används det hebreiska ordet för äldste i plural, medan ordet församling står i singular. I Jakobsbrevet 5:14 beskrivs det på samma sätt, alltså flera ledare för en församling.
Den bibliska församlingen drivs av övernaturlig kärlek och lydnad till en Gud. Det är inte en demokrati.
— Rebecca Stenerdahl
I en diskussion om doktrin (lära) som vi kan läsa om i Apostlagärningarna 15, träffades de äldste i Jerusalem tillsammans med apostlarna – och ingen specifik individ nämns som högsta ledare. När Paulus passerar Efesos och vill kommunicera med kyrkans ledarskap står det att han kallade på och mötte med de äldste, inte en individuell pastor (Apg 20:17,28).
I Paulus brev till församlingen i Filippi så adresserar han och hälsar till ”församlingsledarna och församlingstjänarna”, inte en individuell pastor. Även Petrus, i sin hälsning till församlingarna, skriver och benämner ”de äldste” (1 Pet 5:1). De församlingar Paulus startade och påverkade ser vi upprepade gånger strukturerades utifrån delat ledarskap.
Nya testamentet visar inte på individer som sätter sin personliga prägel på församlingen med sitt ledarskap, utan det visar på herdar som står under den yttersta herden och ledaren för kyrkan: Jesus själv (1 Pet 5:1-4). Vad ger oss rätten i dag att ändra på det som demonstreras så tydligt i nya testamentet vara Guds upplägg för kyrkan: delat ledarskap?
Kriterierna för ledarskap i Nya testamentet är av andlig karaktär. Står samfundsledare under andra krav där organisatoriska färdigheter ersatt en helig livsstil?
Om de sju män som i en noggrann process utvaldes för uppgiften att dela ut mat (Apg 6) blev utsedda utifrån huruvida de var fyllda av helige Ande, vishet, tro och gott anseende, lär kraven ej vara lägre för samfundsledare.
Petrus som nämns ha setts som en ”pelare” för Guds församling (Gal 2:9) och hade en bredare ledarroll utöver att endast vara äldste för en specifik församling, benämner ändå sig själv som en av de äldste i sitt brev: ”jag uppmuntrar nu de äldste bland er, jag som själv är en av de äldste” (1 Pet 5:1-2).
Så, ser vi samfund som organisation eller kyrka?
Personligen tycker jag det är en stor orosfaktor att det förstnämnda är ett begrepp som över huvud taget relateras till Guds församling. Är vi duktiga i dagens moderna samhälle att driva lyckade organisationer? Absolut!
Betyder det att vi ska ta in dessa ”lyckade” strategier och strukturer i våra kyrkor? Nej. Varför? För vårt exempel, givet oss av Gud själv, är församlingen Jesus presenterar i Bibeln. Den bibliska församlingen drivs av övernaturlig kärlek och lydnad till en Gud. Det är inte en demokrati. Det är inte en organisation. Det är en grupp av äldste under Guds ledarskap.
Arenius skriver, kring delat ledarskap: ”Jag tänker att det är en naturlig motreaktion efter de misslyckanden i ledarskap vi har sett de senaste åren: att vi vill dela mer på saker, lägga äggen i fler korgar, satsa på system som ska göra det omöjligt att en ensam person får för mycket makt att missbruka”.
Hon föreslår att ”En annan enkel lösning kanske helt enkelt vore att bara välja … en kvinna?” Är detta det bibliska sättet att lösa problem? I stället för att vända oss till Bibeln i sökande efter en mer biblisk kyrka, där bland annat delat ledarskap ingår, så letar vi mänskligt logiska lösningar för att undvika upprepa mänskliga misstag. Män gör misstag – de ersätts av kvinnor. Vad händer då när kvinnorna sedan gör misstag?
Om vi i våra församlingar inte klarar av ett delat ledarskap då det, som Arenius skriver, kan vara svårt att få ”personkemin” i en grupp att fungera – då måste vi fråga oss själva: var är helige Ande? Lösningen är inte att ändra på den ledarstruktur Gud gett. Lösningen är att gå ner på våra knän och i desperation fråga Gud vad vi gör fel eftersom vi inte kan leda hans församling på det sätt han demonstrerar i Bibeln.
