Påve Franciskus, född Jorge Mario Bergoglio, avled den 21 april 2025, på annandag påsk. Under sina tolv år som Katolska kyrkans överhuvud inspirerades han av medkänsla för människor och miljö, interreligiös dialog, och en orubblig tro på inkludering.
Högerlutande beskrev ofta argentinaren som socialist, vilket var en omöjlighet då han inte var materialist. Sant var däremot att Bergoglios hela livsverk utmärktes av Jesus radikala väg. Denna Väg var det som med tiden kom att omdanas till kristendomens många olika ideologier. De som följde Vägen levde enligt Jesus undervisning.
Arkeologiska utgrävningar i Jesus hemort Nasaret tyder på att det var en by helt utan rikedomar, och tidiga skriftliga källor anger att Jesus var en ”tekton” (Markus 6:3), ett ord som vanligen översätts med ”snickare” men som snarare avser vem som helst som arbetar med sina händer. Med andra ord: Jesus och hans familj var inte jordägare; de var fattiga.
Jesus döptes av Johannes, en apokalyptiker som undervisade: ”Den som har två skjortor ska dela med sig till den som ingen har, och den som har mat ska göra likadant” (Luk 3:11).
Bergoglios vördnad för den medeltida munken och predikanten visade sig vara så djup att han valde namnet Franciskus när han tillträdde som påve.
— Emil Siekkinen
Detta var en lära som Jesus upprepade om och om igen i olika former. Han varnade människor för att samla skatter på jorden och betonade en moralisk livsstil vägledd av kärlek till Gud och medmänniskor. Det han undervisade syftade till att uppmana människor att leva rättfärdigt, så att de skulle välkomnas i Guds rike när Människosonen anlände. De som ger de hungriga att äta har rätt till riket, liksom de som släcker de törstigas törst, tar emot främlingar, klär de nakna, och besöker de sjuka och fängslade (Matt 25:34–36).
Landets härskare såg hans läror som ett hot. Därför lät de gripa, tortera, och döda honom. De förstod emellertid inte vem de hade att göra med, och traditionerna om Jesus levde vidare.
När Jorge Mario Bergoglio 13 mars 2013 blev vald till påve för 1,2 miljarder katoliker runt om i världen, fanns en bok som vittnade om vem denne man var. I boken Sobre el cielo y lade tierra (fritt översatt: Om himmel och jord, 2010) återges ett antal samtal mellan Bergoglio och en rabbin i Buenos Aires, hans vän Abraham Skorka.
[ Vem blir nästa påve? Här är förhandsfavoriterna ]
Här framkom vilken roll Franciskus av Assisi (cirka 1181–1226) spelade i Bergoglios liv. Han sa att Franciskus införde begreppet fattigdom i en kristendom som då präglades av världsliga och kyrkliga ledare vilka styrdes av girighet, stolthet och fåfänga. ”Han utövade en fattigdomens och besittningslöshetens mystik, och förändrade historiens gång.”
Bergoglios vördnad för den medeltida munken och predikanten visade sig vara så djup att han valde namnet Franciskus när han tillträdde som påve. Namnet kan ses som en symbolisk gest, men i hela sitt liv lät sig Bergoglio inspireras av Franciskus, ett av de mest Kristuslika helgonen hittills genom Katolska kyrkans historia.
I Argentina och Buenos Aires blev Bergoglio känd som en man som trodde på inkludering i stället för uteslutning, och hans vilja att engagera sig i interreligiösa dialoger väckte ibland motstånd.
Sobre el cielo y lade tierra vittnar om just detta, då boken är en serie interreligiösa dialoger, i detta fall mellan judendom och den katolska grenen av kristendomen. Abraham Skorka och Jorge Mario Bergoglio möttes under många år för att diskutera skilda frågor, och boken är ett bevis på var (åtminstone vissa) företrädare för dessa två vägar står i dag.
[ Så minns svenska kyrkoledarna Franciskus: Han var en bönens man ]
Dialog var av oerhörd vikt för de båda männen och deras världsbild är komplex och fängslande – långt från fundamentalisters och mediernas svartvita versioner av verkligheten. Medier uppmärksammar vanligtvis religion i samband med skandaler (eller när något välbekant religiöst ansikte besöker landet), och sällan får personer som Bergoglio och Skorka möjlighet att via medierna dela sin kunskap och visdom.
Men i sin bok kan rabbinen och dåvarande kardinalen dela vad de lärt sig genom åren, och deras samtal har praktiska konsekvenser.
”Att söka vägar,” säger Bergoglio i boken, ”är en enhetens profetia.” Det var denna väg han förespråkade, vandrade och visade.
Men nu, när Franciskus har lämnat jordelivet, går det att ställa frågan: Finns modet att följa i hans fotspår? I en tid präglad av vulgär populism, likgiltighet inför lidande, stängda gränser, och ohämmad konsumtion – vem tar ställning för människovärde och den natur vi ärvde? Vem känner sig manad att uppmuntra till minskad konsumtion och sätta stopp för exploatering? Vem är redo att verka för en rättvisare fördelning av resurser? Vem är redo att ställa sig bakom de svaga när dessa föraktas? Vem vill befria de som lider och hela dem? Vem vill visa Vägen?
Kanske du?
