Under det nyligen avslutade mötet i FN:s råd för mänskliga rättigheter i Genève (24 februari–4 april 2025) satte oberoende experter strålkastarljuset på kränkningarna av de mänskliga rättigheterna i Iran.
FN:s undersökningsgrupp (FFM) har utfärdat en förödande rapport som beskriver omfattande och systematiska kränkningar av de mänskliga rättigheterna i Iran. Kränkningarna sträcker sig långt bortom upproret 2022 som startade i och med Masha Aminis död - den unga flicka som fängslades för brott mot Irans slöjtvång och dog efter fysisk misshandel i häktet. Händelsen utlöste enorma demonstrationer, och experter pekar nu på allvarliga övergrepp av regimen under dessa folkliga protester.
Ordförande i undersökningsgruppen, Sara Hossein, nämnde att barn dödades av ammunition med metallkulor under fredliga protester. Ungdomarna utsattes sedan för extremt våldsam behandling i häktet – inklusive tortyr och våldtäkt.
I dag fortsätter det statsledda förtrycket av grundläggande friheter i Iran, och offer, överlevande och deras familjer ”trakasseras, skräms och hotas”.
Att regimen slår hårt mot protester är inget nytt. Maryam Akbari-Monfared är ett bra exempel. Hon sitter i fängelse sedan 15 år utan en enda dags permission. Maryam fängslades på grund av sina fredliga krav på rättvisa efter de massavrättningar som ägde rum i Iran 1988 som krävde flera av hennes familjemedlemmars liv. Allt det här har gjort henne till en symbol för motståndskraft och mod.
FN-rapporten, som är baserad på över 38 000 rättsmedicinska och juridiska bevis och 285 intervjuer med offer och vittnen, bekräftar att iranska myndigheter begick massmord och tortyr under protesterna 2022 och skärpte kontrollen över kvinnor, bland annat genom striktare hijab-tvång. Man använde sig också av offentliga avrättningar och vedergällningshäktningar för att tysta ner oppositionen.
Rapporten från FN:s undersökningsgrupp bekräftar att den iranska regimen dramatiskt ökade antalet avrättningar under 2023 och 2024. Dessutom anklagas regimen för att ha fabricerat ”självmordsberättelser” för demonstranter som dött i häktet.
Rapporten belyser också systematiskt förtryck av etniska och religiösa minoriteter, särskild kurdiska och baluchiska aktivister.
FN erkänner omfattningen och kontinuiteten i Irans människorättskris och efterlyser ett permanent internationellt utredningsorgan för att övervaka och dokumentera övergrepp utöver uppdragets nuvarande mandat. Man betonar att ”om ansvarsutkrävande inte kan uppnås på hemmaplan måste rättvisa skipas internationellt”.
Denna rapport betonar starkt den iranska regimens allt djupare beroende av våld och förtryck för att behålla makten.
Mai Sato, FN:s särskilda rapportör för mänskliga rättigheter i Iran, har också uttryckt allvarlig oro över de eskalerande kränkningarna av de mänskliga rättigheterna i sin senaste rapport som presenterades för FN:s råd den 12 mars 2025. Hennes omfattande dokument fokuserar på utvecklingen under 2024 och belyser de ”könsspecifika dimensionerna och effekterna av kränkningar av de mänskliga rättigheterna” i Iran.
Sato betonar den kraftiga ökningen av avrättningar som genomförts av iranska myndigheter och beskrev 2024 som det år då flest avrättningar genomförts sedan 2015.
Den särskilda rapportören dokumenterade avrättningen av minst 29 kvinnor bara under 2024 – den högsta siffran på ett decennium.
I motsats till det kvinnofientliga styret i Iran, förespråkar det oppositionella Iranska nationella motståndsrådet (NCRI), jämställdhet mellan könen i alla avseenden. I dess stadgar står det att kvinnor, oavsett etnisk tillhörighet, religion och samhällsklass, har samma rättigheter som män på alla ekonomiska, sociala och politiska områden.
De vill också avskaffa alla former av diskriminering av kvinnor, och kvinnorna ska – i motsats till mot hur det ser ut i dag – ha rätt att fritt välja bostadsort, yrke och utbildning. De ska ha rätt att resa fritt, välja make, klädsel, lämna landet, skilja sig samt erhålla vårdnaden och förmyndarskapet över sina barn.
Det inte så förvånande att det är Irans kvinnor som är i framkant av kampen mot regimen. Den unga generationens kvinnor är fanbärare till den omvälvande förändring som kan skönjas i horisonten, och de kämpade inledningsvis under slagorden ”kvinna, liv, frihet”. Efter regimens repression har slagordet utvecklats. Utan motstånd och ståndaktighet kan kvinnor inte uppnå sina rättigheter och krav. Därför har slagordet omformats till “kvinna, motstånd, frihet”.
Men för att uppnå ett regimskifte bör det internationella samfundet, inklusive Sverige, aktivt stödja frihetskampen och kvinnorna i Iran.
Så vad kan Sverige göra rent konkret:
- Driva på för att terrorklassa IRGC, Islamiska revolutionsgardet, i EU.
- Bojkotta den iranska regimen och utvisa dess agenter och diplomater ur landet.
- Villkora alla kontakter med regimen med krav på stopp för all tortyr och avrättningar samt frigivning av alla politiska fångar.
- Erkänna iraniernas kamp mot regimen för att skapa ett värdigt liv för sig själva genom att störta diktaturen och ersätta den med en sekulär demokratisk republik.
De iranska kvinnornas kamp är inte bara en kamp för egna rättigheter – det är en kamp för frihet och demokrati.
