Kristendomen är tillbaka! Teologiska resonemang står att läsa på kultursidorna. Allt fler unga vill konfirmera sig. I Aktuelltstudion debatteras huruvida Gud finns.
Med kristendomen är även vittnesmålen om dess avigsidor tillbaka. I poddar, tidningsartiklar och böcker har vi som fått våra ungdomsår kringskurna av en alltför snäv gudsbild berättat om våra erfarenheter. EHS-symposiet ”Fri från frikyrkan” lockade i vintras över 800 deltagare.
Nu vittnar präster om hur de ser en förskjutning bland de unga som söker sig till kyrkan. ”Vi möter barn som upplever panikångest i rädsla för att hamna i helvetet, och unga som kombinerar kristen tro med förakt för bland annat kvinnor, homosexuella och människor med annan eller ingen tro”, skrev Hillevi Uddenfeldt och Olle Liljefors på DN Debatt.
Den efterföljande debatten säger något om beredskapen bland kristna opinionsbildare att hantera problematiken. Har Svenska kyrkan drabbats av moralpanik, undrar teologen och ledarskribenten Fredrik Wenell i Dagen. Inte alla ”konservativa unga män som söker sig till Jesus nu” motsätter sig kvinnligt ledarskap och avskyr homosexuella. Svenska kyrkan måste kunna härbärgera de ”unga sökande konservativa männen och den tro de funnit”. Då måste det vara högt i tak så att ”både konservativa och progressiva idéer får plats och kan brytas och bändas mot varandra”.
Jag önskade att det var annorlunda, att jag slapp att tro så. Men det följde av vad jag trodde om Gud, frälsningen och Bibeln.
— David Eklind Kloo
I Kyrkans tidning menar ledarskribenten Fanny Willman att det pratas ”om unga män som vore deras närvaro en kris”. Hon preciserar aldrig vem det är som pratar så, men det krävs inte mycket fantasi för att associera till Uddenfeldts och Liljefors artikel som publicerats ett par dagar tidigare. De unga männen ”beskrivs som auktoritära trots att det i detta fall är auktoriteterna som sparkar neråt och fryser ut”.
Wenell och Willman synes vara överens: Det som utmärker dessa unga är deras konservativa värderingar. Kyrkan måste välkomna dem. Men det klarar hon inte av.
Men vad var det nu de båda prästerna skrev? ”Vi möter barn som upplever panikångest i rädsla för att hamna i helvetet, och unga som kombinerar kristen tro med förakt för bland annat kvinnor, homosexuella och människor med annan eller ingen tro.”
Kan detta enkelt översättas till ”unga sökande konservativa män”, som ”beskrivs som auktoritära”? Den första halvan av prästernas mening var ju: ”Barn som upplever panikångest i rädsla för att hamna i helvetet”. Att reducera det till en fråga om konservativa – påstått auktoritära – värderingar som borde få brytas mot progressiva värderingar i ett öppet idéutbyte, är att blunda för det egentliga innehållet i vittnesmålet.
[ Fredrik Wenell: Har Svenska kyrkan drabbats av moralpanik? ]
Just ångest över att hamna i helvetet präglade mina tonår. Jag hade ambitionen att göra en bokstavlig tolkning av Bibeln. Den sade att de som inte överlåtit sig till Jesus skulle gå evigt förlorade. Hur skulle jag kunna veta att jag verkligen överlåtit mig?
Mina värderingar i politiska och moraliska frågor var inte konservativa i allmänhet. Men jag ansåg att utlevd homosexualitet var en synd. Eftersom det stod så i Bibeln. Och att människor som hade annan eller ingen tro var förlorade, det följde direkt av själva utgångspunkten.
Jag trodde så, varken med glädje eller med stolthet. Jag önskade att det var annorlunda, att jag slapp att tro så. Men det följde av vad jag trodde om Gud, frälsningen och Bibeln. Min konservatism drevs av samma rädsla som präglade hela min tro.
[ I världens mest sekulära land har gudstro plötsligt hamnat på allas läppar ]
Vi behöver ”reagera då vi ser tecken eller anar tendenser som orsakar lidande för de unga själva eller för deras omgivning”, skriver Uddenfeldt och Liljefors om barnen med panikångest och intoleranta värderingar. Är man verkligen ovälkomnande när man vill introducera unga människor som är rädda för Gud för en alternativ gudsbild?
Det är anmärkningsvärt att kristna debattörer blundar för den delen av prästernas vittnesmål som handlar om ungdomarnas relation till Gud. Att de inte ser att denna relation kan vara definierande för hur deras värderingar formas. Just relationen till Gud borde vara av intresse för kristna, kan man tycka.
Svenska evangeliska alliansens generalsekreterare Olof Edsinger utgör ett undantag bland de kristna debattörerna. I sin replik i Dagens Nyheter är han hederlig nog att läsa och kommentera hela meningen.
Han resonerar som jag en gång gjorde – himmel och helvete är en verklighet man måste predika om. ”Orsaken till detta är att Bibeln tydligt talar om saken, och att den som talar mest om möjligheten att gå förlorad är – Jesus.” Självklart beklagar han de som drabbas av panikångest.
Men kan man välja det ena utan att också få det andra? Kan man predika att de som inte har den rätta tron kommer till helvetet utan att några av de som lyssnar får ångest? Tillåt mig att, baserat på mina egna och många andras erfarenheter, tvivla.
