I dag, fredag, sammanträder EU:s utrikesministrar för att bland annat diskutera krav på gemensamma sanktioner mot Mellanösterns enda demokrati. Bakgrunden är de omdebatterade planerna på att införliva delar av Västbanken med Israel.
Högröstade rop på sanktioner och bojkotter mot Israel är i sak inget nytt, något som så sent som för bara några dagar sedan framfördes i Dagen av Anna Karin Hammar med flera (14/5). Från den antisemitiska BDS-rörelsen till provokatörerna i Ship to Gaza och kraven på EU-sanktioner löper en röd tråd av fientlighet mot såväl Israel som det judiska folket. Få sammanhang gör Israels fiender mer upprymda än dem där det ropas på restriktioner och bestraffning.
Av det skälet är det illavarslande att EU:s Höga representant för utrikesfrågor, Josep Borell, just nu har det dåliga omdömet att underblåsa sådana stämningar bland EU:s utrikesministrar. Illavarslande är det också den svenska regeringen, vida omtalad för sin obalanserade syn på Israel, anses tillhöra dem som i EU-kretsen ger sitt stöd till den Höge representanten.
Vi hyser en oro för att Sveriges regering kommer att frångå utfästelsen om att "göra allt för att Sverige ska få en normal relation till Israel".
I israeliska medier har Sverige tillsammans med Frankrike, Irland och Luxemburg de senaste dagarna uppmärksammats för att vara de länder som hårdast driver kravet på EU-sanktioner.
Vad detta får för konsekvenser för vårt lands bilaterala relationer till Israel förstår var och en. Inte ens med en ny israelisk regering på plats och en utrikesminister från den politiska mitten är det sannolikt att någon form av normalisering av relationerna till Sverige kommer att ske.
Kristdemokraterna har länge drivit på för återupprättade relationer med Israel och en ny svensk Mellanösternpolitik. Ett första steg i den riktningen borde vara att utrikesminister Ann Linde vid dagens överläggningar med EU-ländernas utrikesministrar gör klart att kollektiv bestraffning av Israel är förkastlig.
Sanningen är att Israel sedan länge är ljuset i det kompakta mörker av diktaturer och förtryck som präglar Mellanöstern. Trots det ständigt närvarande existentiella hotet från iranska ayatollor och islamistiska terrororganisationer som Hamas, Islamiska Jihad, Hizbollah och al-Qaida är Israel fritt och demokratiskt. Årets rapport från anseddaFreedom Houseom demokratins ställning i världen vidimerar den bilden.
Det naturliga för EU:s utrikesministrar borde därför vara att föra samtal och dialog med den nya mitten-höger-regering som nu tillträder i Jerusalem. Sådana samtal bör utgå från den centrala princip som innebär att gränsdragningsfrågor och utformning av en framtida tvåstatslösning ska avgöras i direkta förhandlingar mellan parterna.
Redan när FN röstade för resolution 181 i november 1947 var det bildandet av en palestinsk och en judisk stat som avsågs. Detta historiska beslut avvisades dock av arabvärldens styrande som genom åren i stället genomfört ett antal angreppskrig i syfte att utplåna Israel.
Det är uppenbart att den arabiska sidan i realiteten aldrig accepterat den tvåstatslösning som FN fattat beslut om. Palestinska ledare har konsekvent sagt nej till de fredsavtal som lagts fram, exempelvis år 2000 i Camp David där palestinierna erbjöds en självständig stat bestående av i stort sett hela Västbanken och med östra Jerusalem som huvudstad.
Detta ansvarslösa ledarskap, i kombination med korruption och terrorstöd har lett till att en trovärdig förhandlingspart till Israel under lång tid saknats. Det är mot den bakgrunden som kraven på ensidiga israeliska åtgärder och en annektering av Västbanken ska ses, det är av den anledningen som någon fredsprocess inte existerar.
Mest angeläget för Ann Linde och hennes europeiska utrikesministerkolleger borde därför vara att påverka den palestinska ledningen i en annan och konstruktiv riktning. Palestinskt ansvarstagande, förhandlingsvilja och konkreta politiska åtgärder för att en stat ska kunna bildas är vägen framåt.
Det är inte riktade sanktioner mot Mellanösterns enda demokrati.
Lars Adaktusson, riksdagsledamot, (KD)
