Visst låter det rätt när politiker kräver att asylsökande ska lämna landet efter avslag, men hur rätt är det? En rättegång ska genomföras rättvist och desto mera så när människoliv står på spel. Det framgår av Regeringsformens 2 kapitel 11 §. Samma formulering finns i Europakonventionen avseende mänskliga rättigheter.
Sverige har förbundit sig att följa UNHCR:s riktlinjer avseende trosbaserade asylgrunder. Migrationsöverdomstolen har bestämt att alla grunder som konvertiten åberopar måste prövas. Europadomstolen säger samma sak.
Riktlinjerna säger att vi först ska bedöma om personen vänt sin forna tro ryggen. Redan här är det sällan som saken alls prövas hos Migrationsverket. Bara om personen inte vänt islam ryggen, eller ansetts av samhället i hemlandet ha vänt islam ryggen prövas nästa fråga. Tillskrivs konvertiten bland landsmän en kristen tro? Och igen besvaras inte frågan i Migrationsverkets prövning som i bästa fall i stället undrar om någon i hemlandet vet om konvertitens kristna engagemang, en fråga som EU-domstolen inte alltid godkänner.
Läs mer: Christer Angerbjörn: Kroons förakt för konvertiter drabbar oss alla
Sist kommer frågan om konvertiten är sant troende och i den prövningen kunde man förvänta sig att verket skulle inleda med att fråga vad han tror på, men den frågan ställs mycket sällan. Tro prövas utan sikte på tro.
Att verket inte kan se skillnad på lagligen tillskriven religiös tillhörighet och personlig tro gör det naturligtvis frestande att undvika ämnet. Det verket gör är att fråga konvertiter om de oroas över faran. Senast i förra veckan nekades en konvertit just därför att han inte uttryckt tillräcklig rädsla över farorna med att konvertera. Vare sig religionspsykologin eller religionssociologin ser i risktänkandet en måttstock för tro. Kring 80 procent av alla konvertiter ägnar ingen eller nästan ingen tanke åt faror förknippade med konvertering.
En rättvis rättegång förutsätter att båda parter ska vara jämställda och självaste Migrationsöverdomstolen erkänner att asyltalan är möjlig att bevisa. Hos verket är dock styrkande av talan en hägring som ständigt skjuts allt längre bort. Ändå säger lagen att en asylsökande bara har att visa att det han säger är mer sannolikt rätt än att så inte är fallet.
Den enskilda ska kunna driva sin process effektivt och lägga fram sina bevis. Man kan tycka att det är självklart men det är inte ovanligt att bevisningen undanröjs eller manipuleras.
Läs mer: Sex kristna ledare: Vår skyldighet i en tid som denna
Europadomstolen har i flera mål fastställt att vittnen måste kunna höras eller i vart fall beaktas. I rättegångar rörande troende kristna konvertiter nekas ofta förhör med pastorer och präster. Deras intyg tillmäts inget värde alls!
Själavårdaren har träffat A vid ett stort antal tillfällen. När själavårdaren skriver att A besöker troget kyrkan, bistår under gudstjänsten och sjunger glädjefullt psalmer saknar detta ofta enligt domstolarna någon som helst betydelse för bedömning. Varför Sverige, olikt de flesta västeuropeiska länderna, inte tillmäter själavårdarens bedömning särskilt betydelse förklaras oftast inte. Men i målet UM 7545-18 hos Migrationsdomstolen i Stockholm förklarade Migrationsverkets processförare att intygen saknar betydelse därför att intygsgivaren är kristen.
Läs mer: Jurist: Ingen tvekan om asylskäl, Kroon!
Problemet blir än större när vi besinnar att varje enskild aktiv konvertit även har församlingen som vittnen. Dessa träffar A varje söndag och kanske även i kyrkans olika grupper. De ber tillsammans och de läser Bibeln tillsammans och de sitter vid kyrkkaffet och diskuterar dagens predikan. Alla dessa vittnen kan beskriva hur A uttrycker sin tro i sitt engagemang, och i sina ord men även känslomässigt. Men även dessa vittnen ignoreras i de flesta fall med förklaringen att de är mindre lämpade att bedöma tro än en tjänsteman på Migrationsverket.
Dessa sätt att bortförklara vittnen är särskilt oroväckande när vi besinnar att Migrationsverket ger begreppet konvertering ett stort antal olika betydelser för att placera det avgörande ögonblicket så långt tillbaka i tiden som möjligt. Medan lagen tar sikte på nuläget tar Migrationsverket och domstolarna ofta och utan att kunna bestämma tidpunkten, sikte på frågan om konvertiten konverterat av genuin övertygelse. Det Migrationsverket och domstolarna inte vill är att höra från dopförrättaren att den döptas tro prövades före dopet.
Med vittnena undanröjda får den kristne veta att enbart hans berättelse är relevant för hans tro, en berättelse som till sitt innehåll styrs av Migrationsverkets frågor. En nervös konvertit anses inte vara sant troende. En analfabet får mycket oftare avslag än en utbildad konvertit.
Läs mer: Martin Kroon: Konversion i Sverige inte skäl till asyl
Berövad rätten att bevisa sin talan inför myndigheter som inte vill definiera tro blir den rättsliga prövningen subjektiv och partisk. Rent statistiskt har antalet avslag på kristna konvertiter med fullgod bevisning ökat från kring fem procent till över 20 procent och det beror inte på mindre troende konvertiter i dag än förr, snarare tvärtom.
Migrationsdomstolen i Stockholm har som exempel i ett mål förklarat att mission inte är ett tecken på kristen tro och en domare på samma domstol menar att tjänst som pastor inte visar på sann kristen tro. I så gott som inget fall tillmäts långt och troget utövande av en kristen tro någon som helst betydelse och lustigt nog får konvertiten ytterst sällan frågan om vad de tror på. I dag säger beslut och domar ofta mer om beslutsfattaren än om konvertiten eftersom fokus hos konvertiten och hos myndigheterna inte är på samma sak. Ett kristet liv har helt enkelt inte det värde som lagen vackert ger den.
Gabriel Donner, jur kand
