Under 2019 har jag arbetat intensivt med min doktorsavhandling om hur Sverige under 1900-talet formades till världens mest sekulära och individualistiska land. Arbetet har varit omskakande, men har också gett viktiga insikter för vår egen tid.
Förändringsprocessen byggdes till stor del av ett fåtal politikers målmedvetna ambition att förflytta centrum i statskyrka och skola, med målet att människan skulle ersätta gemenskapen, Bibelns auktoritet och Gud Fader själv som tillvarons nav. Sveriges största namninsamling någonsin - 2 134 513 personer – skrev under kravet att behålla kristendomsundervisningen i skolan. Siffran svindlar. Det var 42 procent av den röstberättigade befolkningen, fler än antalet röster på de överlägset segrande Socialdemokraterna i det följande riksdagsvalet.
Någonstans där stod kanske det avgörande slaget. Därefter skulle kristna värden retirera i samhället, parallellt med att sekulära ideal flyttade fram sina positioner. Kurvan har inte varit spikrak, men på lång sikt är riktningen tydlig.
Att enskilda kristna, eller för den delen församlingar och samfund pressas av omvärlden är ingen katastrof. Det är en naturlig del i den kristna identiteten och historien. De verkliga farorna inträder när kristenheten låter sig övertas av sekulära ideal.
Det ligger en stark lockelse i att vara älskad, i brist därpå beundrad, och i brist därpå åtminstone accepterad av sin samtid. I den strävan har flera kristna sammanhang varit beredda att bejaka det omgivande samhällets agenda – och i fallet Svenska kyrkan rent av sammanfogas med den politiska maktapparaten.
Minns dock att denna diplomatiska navigering har skett parallellt med att Sverige under det senaste seklet har flyttat sig allt längre ut i periferin och i dag blivit världens mest udda exempel på sekulärindividualistiska värderingar. Kristenhetens största utmaning inför 2020-talet blir om man i stora och små vägval ska orka stå stadigt på sin värdemässiga grund, eller om man ska anpassa sig till en internationellt och historiskt sett extrem kultur med individens oberoende som främsta bud.
Rent pragmatiskt är valet enkelt: Kristna rörelser som präglas av det första alternativet går framåt över världen, medan kyrkor och samfund som låter sig omformas av den sekulära kulturen blir irrelevanta och krymper ihop. Om kristenheten kan stå emot frestelsen att söka applåder från en gudsfrånvänd samtid, och i stället troget hålla fast vid sitt gudagivna uppdrag, då är dess möjligheter bokstavligt talat oändliga.
Per Ewert, direktor vid Claphaminstitutet
Den här debattartikeln är del av en serie där skribenter fått i uppdrag att formulera en utmaning för kristenheten 2020.
