Det är inte bara förkunnaren Roine Svensson som har beundrat pingstgiganten och personligheten Lewi Pethrus (Dagen 27 september). Särskilt sedan han fick ordentliga perspektiv på dennes storhet, dominans i och betydelse för ett av landets största frikyrkosamfund. Dock slog Pethrus fast, att hans rörelse "är en del av Svenska kyrkan", vilket inte är svårt att förstå med tanke på att han veterligt aldrig såg något problem med dubbelanslutningen av medlemmar. Detta till skillnad från exempelvis dåvarande Svenska missionsförbundet. Vi bör nog se Pethrus uttalande som ett tecken på hans i grunden ekumeniska hållning, där inre gränser i kristenheten var sekundära i jämförelse med den gemensamma trosgrunden och viljan att följa missionsbefallningens uppmaning.
Och visst är det så. Att kunna skilja mellan smått och stort, nödvändigt och onödigt, huvudsak och bisak, borde vara kristna ledares rättesnöre i den dagliga missionsverksamheten.
Jag ska här påminna om en annan sida av pingstledarens engagemang. Det är den, som Svenska kyrkan kan lära av och som stavas samhällsengagemang i allmänhet, mod, vilja och rättframhet i synnerhet. Pethrus stod rak i ryggen mot 1960-talets pornografiexplosion, kultur- och sexradikalernas offensiva och högljudda tonläge och varnade i tal, artiklar, debatter för de skador som deras framfart skulle få.
Vilka negativa konsekvenser fick inte sexliberalernas frontalangrepp mot familjepolitiken och relationerna mellan könen? "Släpp porren fri", var 1960-talets mantra. Abortresor till Polen uppmuntrades och anordnades av sexliberalerna, för vilka ord som sedlighet, anständighet, hyfs och hänsyn – inte minst hänsyn till kvinnor – var reaktionära attribut, något som blev synonymt med Lewi Pethrus åsikter.
Men den store pingstledaren vek inte en tum för de samlade attackerna. Han kämpade i hård motvind, grundade Kristen Demokratisk Samling, KDS, senare KD. Den starka tron och respekten för människans okränkbarhet inför den förnedrande porren och kvinnosynen som per automatik följer i dess spår, bar honom i de hårda bataljerna inför offentligheten. Motvinden stärkte snarare Pethrus, som genom sitt mod att alltid stå rak i ryggen också vann respekt och väckte beundran långt över den egna samfundsgränsen. Hans avslappnade och enkla stil, kryddad också med humor, bidrog till detta.
Och vem fick rätt i sina förutsägelser? Alla som ser pornografins djupa skadeverkningar och är ärliga vet svaret.
Läs även Roine Swensson: Behåll Lewi Pethrus dna i församlingarna
Som ung journalist fick jag en gång förmånen att intervjua Lewi Pethrus när han besökte en sydsvensk kommun för att predika i dess centralt belägna kyrka. Intervjun gjordes hemma i den lokala pingstpastorns bostad, där en vänlig och tillmötesgående Pethrus lätt och elegant besvarade mina frågor. Gudstjänsten i den fullsatta kyrkan på kvällen glömmer jag inte. När huvudpersonen trädde in såg vi en kostymklädd man med en portfölj under armen ta sikte på predikstolen. Som en kamrer på väg till kontoret under morgonen.
Kort efter predikans början råkade Pethrus blåsa ut det tända ljuset framför sig och kommenterade snabbt den lilla oskyldiga fadäsen på ett så humoristiskt sätt att hela församlingen brast ut i skratt. Jag minns inte orden, men därefter höll han en predikan, som naturligtvis inte gick av för hackor.
Ja, sådan var han, den i flera bemärkelser levande predikanten och samhällsdebattören.
När Roine Svensson vill se Lewi Pethrus dna leva vidare i församlingarna, håller jag med honom. Jag har inget emot om det också sipprar över till Svenska kyrkan. Denna, vår folkkyrka, måste våga och vilja ta ton också i den offentliga debatten, särskilt då kultursektorns.
Svenska kyrkan måste tala ett tydligt klarspråk om evangeliet och stå upp för Guds ord, som är sanningens och rättens ledstjärna och som ger trygghet i människors liv. Det får inte råda någon tveksamhet om vad kyrkan är och ska vara: en rakt igenom kristen kyrka – vilken kyrka annars?
Varför utnyttjar inte prästerna och kyrkans förtroendevalda medierna mer än vad som är fallet? Genom en tidningsartikel i exempelvis en regiontidning når en präst tusentals läsare. Står han eller hon i predikstolen, är det kanske bara 20 eller 30 personer som lyssnar i bänkarna. Kyrkfolket får inte dra sig för att på bred front ge kyrkan plats i det allmänna samtalet.
Eller, för att travestera Ylva Eggehorn, var inte rädd, det finns – inte blott ett hemligt tecken men väl också en Lewi Pethrus, som har visat vägen.
Bengt Olof Dike, samhällsjournalist, kyrkomötesledamot 1989–2005, nu församlingsengagerad
Läs också Niklas Piensoho: Bekymrande om Lewi Pethrus skulle känna igen sig i Filadelfia i dag
