Gud sänder inte en väckelse över vårt land om vi inte ödmjukar oss och söker hans ansikte i bön. Vi måste också be honom om förlåtelse för att vi så ofta har gått våra egna vägar och inte velat vara beroende av Andens kraft. I vår självtillräcklighet har vi blandat vår kraft med hans kraft.
Alla Guds barn är bedjare, för bönen är ett tecken på att barnaskapets ande bor i oss. Om Gud är vår Far som fött oss på nytt till ett levande hopp, då vill vi inget annat göra än falla ned på knä inför honom, tillbe honom, söka honom i bön och åkallan och invänta hans svar. Vi har svårt för detta i västvärlden. Tidsandan påverkar oss.
Läser vi väckelsehistorien så ser vi gång på gång att väckelsen har börjat med nöd över läget i landet. Människor har vänt Gud ryggen och synden har florerat. Det andliga och moraliska förfallet har varit uppenbart. Men bedjarna fick nöd för människors frälsning och bad enträget om ett andligt genombrott för att förändra den negativa utvecklingen. De satsade timmar och dagar i bön tills Gud svarade på deras böner. De var öppna för Gud på ett sätt som vi i dag knappast längre känner till.
Öppen för Gud – det är det avgörande. Om vi kristna i dag börjar hålla oss till den apostoliska ordningen – först bönen och gudsordet, sedan arbetet med att nå människor – då kan vi hoppas på, att ett andligt uppvaknande är på väg i Sverige.
Arne Brännström, Lidköping
