Man borde visa samma tolerans och förståelse för önskan om en bredare sång- och musikstil i våra gudstjänster. Vi som vuxit upp i församlingar med ett rikt sång- och musikliv utövat av alla åldrar i församlingen, från barnkörer till musikkårer, vet vilken betydelse och välsignelse detta haft både för den enskilda utövaren som för mötesbesökarna. Sångtexterna förstärkte både förkunnelsen och inbjudan.
Jag ser det ena exemplet efter det andra där pastorsteamet påtvingar församlingen sina visioner. Tidigare hade församlingsmedlemmarna ett klart mandat att bestämma verksamhetsform och inriktning. Man kallade sina pastorer efter noga förberedelser och bön. Äldstekår, församlingsledning och styrelse ledde arbetet i samarbete med föreståndaren. I dag är det föreståndaren som ges eller tar all makt och initiativ och medlemmarna presenteras förslag och beslut som redan fattats av pastorsteamet.
Nu till orgelfrågan. "Sälj orglarna som är i vägen"! Detta är förslag från två pastorer som knappast företräder sina medlemmar. Det är tveksamt om den ene ens har någon orgel. När det gäller orgeln i Filadelfiaförsamlingen i Stockholm, en församling jag själv tillhört, så kan ju ingen tro att skälet är det rätta. Vem kan påstå att denna snart hundraåriga pingstkatedral inte längre får plats med en orgel. Byt arkitekt och lyssna till församlingens medlemmar och dess utomordentliga organister och återgå till att sjunga lovsånger till bruset av denna förnämliga klenod.
Avskaffa inte lovsången men ge plats för och uppmuntra fler sång- och musikstilar och engagera fler medlemmar i sång- och musiklivet.
Ge församlingarna en ny renässans där medlemmarna känner sig delaktiga i församlingens utveckling med omsorgsfulla föreståndare, förr kallades de herdar.
Försök hitta pengar till ombyggnaden på annat sätt än att avyttra orgeln.
Olov Frankner
