I fredagen uppmärksammar Dagen de skändligheter som begåtts av präster mot oskyldiga barn i många delar av världen och kyrkan.
En orsak som lyfts fram är den så kallade klerikalismen, det vill säga att prästen betraktas som oantastlig och därför i kraft av sin position kan agera hur han vill, utan att riskera någon påföljd. Detta är säkert en orsak till det förfärliga som skett (och sker).
Dock bör väl ett ord också sägas om prästens personliga ansvar för sitt liv som troende och som präst. Han (det handlar ju om män i detta sammanhang) är naturligtvis inte utlämnad åt en -ism som fråntar honom hans eget tänkande och ansvar.
Någonstans har han lämnat både bibelord och teologisk insikt bakom sig och i stället valt sig själv som domare över sitt eget handlande, och frikänt sig själv, gång efter gång.
Hans offer är inte offer för en tankemodell, men för någon som trots sitt namn och yrke blivit en brutalt ogudaktig person.
Domen ligger i vår Herres hand, vi vet dock att han knappast ser mellan fingrarna med en som i stället för sitt guldkors om halsen borde få en kvarnsten (Matt 18:6).
Ett memento för oss som med förfäran och smärta ser på detta som skett inom kyrkans väggar, är att vi i våra sammanhang uppmärksammar allt som kan leda till liknande brott.
Och att vi lyssnar in dem som kanske utsatts men inte vågat berätta, just för att det är någon med rundkrage som är gärningsmannen.
Tomas Söderhjelm,
präst i Karlskoga
