Tack för Frida Parks krönika den 21 november. Själv hörde jag och min familj till dem som har blivit djup sårade av kyrkan. Därför är det mycket fint att Frida Park ber om förlåtelse å kyrkans vägnar.
Det är Guds nåd att jag hittade tillbaka till församlingsgemenskapen.
Läs också: Frida Park: Våra liv talar högre än ord
Jag tänkte att ett mynt har två sidor. Å ena sida består kyrkan av ofullkomliga människor. Den har gjort fel och gör fel. Å andra sida behöver vi som blev sårade förlåta kyrkan. Vi kan välja att vara "offer" eller ta fasta på att vi själva är också del i kyrkan. Vi har av nåd själva blivit förlåtna och helade. Så även vi kan förlåta. Vi behöver be om urskiljningsförmåga att skilja åt vad människor gjorde eller gör och vad Gud gör. Så vi inte vänder Gud ryggen på grund av det människor gör.
Det har inte varit lätt för mig att hitta tillbaka till kyrkan och det är inte lätt heller att stanna kvar. Min fråga är hur hög tröskeln kyrkan har för oss som är sårade att återvända? Bryr sig kyrkan om oss som lämnade men ändå hyser en tro och längtan? Mitt återvändande till kyrklig gemenskap berodde helt på Guds nåd. Själv kände jag mig utkastad och glömd av kyrkan. Men Gud är trofast och han helade. Helande är en lång pågående process (i alla fall för mig). Tack Frida Park, att du tog upp det!
Christine Schärfer, fil kand religionsvetenskap
