Vi har under de senaste två månaderna sett exempel på grovt judehat i Sverige. I debatten har det gång på gång gjorts gällande att allt detta har sin grund i missnöjet med att USA beslutat flytta sin ambassad från Tel Aviv till Jerusalem.
Samtliga vetenskapliga undersökningar som genomförts sedan 1950-talet bland judiska populationer visar att staten Israel ses som den enskilt viktigaste faktorn för den judiska identiteten och för det judiska folkets fortlevnad och framtid.
I Sverige finns endast en vetenskaplig undersökning, presenterad i min doktorsavhandling "Judiskt liv, en undersökning bland medlemmar i Stockholms judiska församling" från 1996.
Den visar att staten Israel ansågs som den enskilt viktigaste faktorn, betydligt viktigare än den egna judiska församlingen, för den judiska identiteten, dess överlevnad och för judars liv i Sverige.
Personer över 45 år hade starkare band och kände mer för Israel än yngre. Några större skillnader mellan kvinnor och män kunde inte utläsas, dock kunde man se att de som var mer religiöst orienterade också var de som höll Israels fana högst. Men i samtliga åldersgrupper och oavsett ortodox/liberal/helt sekulariserad bakgrund skattades staten Israel högre än den egna judiska församlingen.
För församlingsledningen i Stockholm kom resultaten i denna undersökning som en total överraskning. Den visade klart och tydligt att församlingsledningen nu befann sig på kollisionskurs med medlemmarna, och detta på grund av den omfattande liberalisering som sedan 1970-talet genomförts av den religiösa verksamheten, samt den kraftiga och medvetna nedtoningen av banden mellan staten Israel och församlingen.
Läs också: "Trumps erkännande utlöste attacken mot synagogan - men antisemitismen orsakade den"
I dag kan vi konstatera att sprickan mellan församlingsledningarna och medlemmarna i de tre judiska församlingarna i Sverige inte minskat utan ökat. Som ett exempel har Förenade Israelinsamlingens tidskrift Menorah mer än trefalt fler läsare än den av de judiska församlingarna ekonomiskt subventionerade tidskriften Judisk Krönika. Vad gäller insamlade medel framstår församlingarnas insamlingar för egna aktiviteter som rena veckopengar i förhållande till det som går till verksamheter i Israel.
Församlingsledarna däremot har närmast konsekvent valt att ge sitt stöd och uttala sig i frågor rörande antisemitism och manifestationer som berör händelser under 30- och 40-talen, men avstått från att klart uttala sitt stöd för staten Israel.
För framtiden ser det verkligen inte ljust ut, varken för de judiska församlingarna eller för Sverige om dessa antisemitiska stämningar får fortsätta.
Oron inom främst den lilla judiska församlingen i Malmö har lett till en omfattande åderlåtning av medlemsantalet, genom bland annat en stor utvandring till främst Israel.
I Stockholm har de två ortodoxa synagogsföreningsförsamlingarna Adas Jeschurun och Adas Jisrael under de senaste 15 åren fått vind in seglen och ökat sina medlemsantal. Den nya ortodoxa grupperingen Chabad Lubavitch har ökat från ett tjugotal medlemmar till att omfatta ett par tusen stödjande.
För de etablerade församlingarna går det inte längre att trycka i busken och ducka för frågan om staten Israels roll för det judiska folket, för att därigenom fortsätta och anpassa sig till den rådande politiska situationen i Sverige.
Läs också: Judiska församlingen i Göteborg vädjar om pengar till säkerhet
Självfallet är det så att judar i Sverige inte politiskt kan påverka situationen i Israel, något som förre kommunalrådet i Malmö Ilmar Reepalu förde fram som en väg för att minska oroligheterna i staden. Av Sveriges judenhet är det ytterst få som har dubbelt medborgarskap och därmed även rösträtt i Israel. Ingen vettig människa skulle väl komma på tanken att kräva att Ilmar Reepalu eller andra med rötter i våra baltiska grannländer skulle ställas till svars för vad som händer där i frågor som gäller flyktingar eller missförhållanden och ekonomisk nöd bland rysktalande minoriteter.
Men att fortsätta att gå i otakt med medlemmarna kommer att försvaga de etablerade judiska församlingarna. Risken att en total brytning sker mellan de ortodoxa och de liberala/starkt sekulariserade är, som jag ser det, stor. En jämförelse med de judiska församlingarna i Danmark och Finland visar att dessa är betydligt mer rakryggade i sin lojalitet till Israel.
Att tala om Förintelsen har varit en återkommande och viktig del i församlingarnas verksamhet. Det ger dock inget framtidshopp för den unga judiska generationen, att enbart få vittnesmål om det slagna och kuvade folket. Här måste man tänka om och med klar stämma peka på det återskapade Israel och alla de positiva framsteg som görs där.
David Fischer, teol dr och lektor
