Snart är det dags för skolstart igen. Det är en tid av förväntan och pirr i magen. Men vad har barnen att hoppas på?
Enligt Skolverket går nästan var fjärde elev (24,4 procent) igenom grundskolan utan att uppnå kunskapskraven i samtliga ämnen. Flickor klarar sig något bättre än pojkar, barn i kommunal skola sämre än barn i friskola. Allra sämst går det för elever födda i utlandet: mer än varannan av dem (52,8 procent) klarar inte kunskapsmålen i årskurs nio.
En stor grupp unga kommer därmed inte in på någon gymnasieutbildning. Många döms till ett permanent utanförskap eftersom gymnasiebetyg är nästintill avgörande på arbetsmarknaden. Arbetslösheten bland dem som inte har fullständiga gymnasiebetyg ligger runt 20 procent, att jämföra med cirka fem procent bland dem som har.
Svensk skola har stora problem. Att döma av Skolverkets siffror ovan är det i den kommunala skolan de är som störst.
Den rödgröna regeringen och dess stödpartier har i detta läge valt att skjuta in sig på friskolor med konfessionell inriktning. Den 29 maj beslöt regeringen att utreda möjligheterna att ändra lagen för att kunna införa etableringsstopp för skolor med konfessionell inriktning. Uppdraget var en följd av påtryckningar från Liberalerna i samband med januariöverenskommelsen, och ska vara klart i slutet av året.
Det är förvisso osannolikt att det går att finna laglig grund att stoppa skolorna med konfessionell inriktning. Rättigheterna är väl förankrade i de internationella konventioner Sverige har undertecknat.
Men inte ens om det vore juridiskt möjligt vore det rimligt. De utpekade skolorna är ytterst få, och dess elever utgör bara en bråkdel av varje årskull. Enligt Skolverkets register finns det 65 fristående grundskolor med konfessionell inriktning. De har tillsammans knappt 10 400 elever. Det ska ställas i relation till att Sverige har omkring 1 000 000 barn i grundskolan, fördelade på uppåt 5 000 skolor, varav den absoluta merparten är kommunala. Bara omkring en procent av skolbarnen går alltså i friskola med konfessionell inriktning. Och det finns ingenting som talar för att dessa skolor skulle uppnå sämre resultat. Tvärtom.
Sverige har dessutom en mycket låg andel skolor med konfessionell inriktning, internationellt sett. I både Danmark och Norge, till exempel, går det betydligt fler barn i sådana skolor. Och det finns länder i Europa, som Belgien och Nederländerna, där mer än häften av eleverna går i konfessionella skolor.
Det är uppenbart för var och en som ser siffrorna att Sveriges skolproblem har andra förklaringar. Bostadssegregationen, asylinvandringen, arbetsmarknadsstrukturen och flumpedagogiken är några.
Samhällsproblemen är många. Men gemensamt för dem är att de försätter invånarna i livssituationer de inte kan välja bort. Folk har inte råd att flytta från utsatta områden. Folk kan inte få jobb. Folk kan inte ge sina barn möjligheten till ett bättre liv.
Att då ytterligare beskära valmöjligheterna är avigt tänkt. Det är inte förekomsten av alternativ i utbildningen som är felet. Problemet är att allt för många tvingas gå i undermåliga skolmiljöer. Oftast kommunala, dessutom.
Många kanske hoppades att ett nytt ledarskap i Liberalerna skulle öka möjligheterna till valfrihet i skolan. Inte mycket tyder på det. Tvärtom har L kommit närmare tankar på totalförbud mot ”religiösa friskolor”. Det är möjligt att tonläget färgas av befogad oro för islamisk extremism. Men då vore det bättre att rikta åtgärderna mot sådan.
Det är förstås möjligt att det även bland de få friskolorna med konfessionell inriktning kan finnas sådana med allvarliga brister. Men det löser man inte med svepande åtgärder mot välskötta verksamheter. Här krävs snarare att de generella regelverken efterlevs, och att man vågar stänga skolor som inte fungerar, oavsett driftsform. Gärna hårdare kontroller och högre krav – men då ska de omfatta alla skolor.
I Kristdemokraterna höjer vi nu takten i arbetet för att förstärka vår skolpolitik. Till höstens riksting kommer vi att ha breddat våra reformförslag. Ordningen i skolan, rektorns auktoritet, lärarnas möjligheter, läroplanernas inriktning – allt behöver förbättras.
Vi är beredda att vända på snart sagt varje sten för att ta Sverige ur skolkrisen. Men att svika de barn och föräldrar som vill välja en skola som passar just dem – det kan vi inte tänka oss. KD står upp för föräldrarna och barnen. Det är dem skolan är till för.
Ebba Busch Thor, partiordförande KD
Gudrun Brunegård, skolpolitisk talesperson KD
