I en artikel av Irene Nordgren den 25 april ifrågasätts påve emeritus Benedikts trovärdighet gällande övergreppsproblematiken i kyrkan. Det sägs bland annat att "Benedikt blottar en skrämmande prioritering av sexförövaren "
Inget kan vara mera missvisande gällande den förre påven.
Redan 2001 övertalade kardinal Ratzinger påven Johannes Paulus II att alla ärenden om sexuella övergrepp skulle flyttas från de enskilda stiften till Troskongregationen, för en mer trovärdig behandling, och för att undvika osunda lojaliteter inom stiften.
Under följande år drev kardinal Ratzinger, och sedermera påve Benedikt XVI, processer för att rensa upp ”smutsen” som ingen annan tidigare gjort. Det sägs att han personligen granskade fler än 3000 fall under följande fem år. Han avsatte 400 präster bara under åren 2011 och 2012, alla för övergrepp mot barn och ungdomar. De flyttades alltså inte bara runt, utan fick efter utredning lämna sitt prästerliga ämbete ”ex officio”.
Det är omvittnat av många att kardinal Ratzinger visade stor vishet och fasthet i dessa fall. Ett av dem var ordensgrundaren fader Maciel Delgollado, vars frikostighet gentemot kyrkan hade duperat kretsen kring påve Johannes Paulus II. Det var Ratzinger som, trots motstånd och med stor risk för sin position, tog tag i fallet, utredde det och fick bort Maciel.
Det var även påve Benedikt som beordrade stiften att alla allvarliga övergreppsfall skulle lämnas till polisen.
Man får heller inte glömma det oerhört skarpa brev som påve Benedikt skickade till katolikerna på Irland 2010 där han inte skrädde orden:
”Ni (präster och biskopar) har missbrukat det förtroende som unga människor och deras föräldrar givit er och ni måste svara för detta inför den Allsmäktig Gud Fader och inför korrekt upprättade domstolar.”
Angående påve Benedikts förment bristande medkänsla för offren, stämmer det inte med många rörande vittnesmål från alla de övergreppsoffer han personligen mötte, oftast i total diskretion. Ett av flera återgavs under Maltabesöket i Il Giornale: ”Det slog mig att han blev mycket ledsen. Jag kunde se att han led med mig. Jag ville inte få honom att lida, jag ville inte berätta mera om övergreppen som jag utsattes för, men han grät tillsammans med mig, fast han inte hade någon skuld i det som skedde.”
Det är således obestridligt att ingen påve har gjort så mycket för att rensa upp och få bort präster som är helt olämpliga för sin uppgift och en fara för omgivningen, som påve Benedikt XVI. Varken innan eller efter hans pontifikat.
Ulf Silfverling, redaktör Katolsk observatör
