De sena aborternas verklighet fortsätter att lyftas genom återkommande medierapportering. Innan sommaren kom förslaget på nya riktlinjer för handläggning och omvårdnad vid sena aborter, alltså de aborter som utförs efter graviditetsvecka 18 och som då kräver tillstånd från Socialstyrelsens rättsliga råd. Det var yrkesgrupperna Svensk Förening för Obstetrik och Gynekologi (SFOG) och Svenska barnmorskeförbundet (SBF) i samråd med Neonatalföreningen, som fått uppdraget från Socialstyrelsen. Detta mynnade ut i ett konsensusdokument bestående av två delar: handläggning av sena aborter och riktlinjer för omvårdnad vid sen abort.
I dokumentet om riktlinjer för omvårdnad kan man läsa att: "handläggning av abort och handläggning av prematur förlossning är två helt olika vårdprocesser som inte ska sammanblandas". Gällande hanteringen av det framfödda fostret vid sen abort står det bland annat: "foster som uppvisar reflexmässiga rörelser… ska omhändertas palliativt. Detta innebär att fostret bäddas in tätt (likt ett lindebarn) samt att man håller området kring fostret mörkt och varmt (undvik nedkylning)".
Låt oss stanna upp och reflektera över vad som sägs, och kanske ännu mer över hur saker sägs. Man talar tillsynes oproblematiskt om abort som en ”vårdprocess”. Vård är ett positivt laddat ord med synonymer som: skötsel, tillsyn, och omvårdnad. Abort handlar alltid om att en ofödd människas liv aktivt avslutas. Att kalla det vård innebär att omdefiniera vad vård är tänkt att vara.
Beskrivningen av hur det framfödda fostret ska omhändertas "palliativt" är ett annat sätt att säga att det ska lämnas för att dö. Att prematur förlossning och sen abort också bestämt framhålls som helt olika processer verkar vittna om en ovilja att se det djupt problematiska med att ofödda foster, som är barn i juridisk mening, kan betraktas och behandlas så oerhört olika trots att det handlar om barn i samma utvecklingsstadium.
Just denna metod, att använda omskrivningar och omdefiniera begrepp tyder på en strävan efter att framställa något i bättre dager, i detta fall att måla en mer positiv bild av abort. Men trots alla ansatser förblir en abort vad det är. Kanske är behovet av eufemismer särskilt stort vid sena aborter, då det krävs mer för att avleda fokus från det uppenbara – den lilla människan som aborteras.
I ett inslag i Aktuellt den 3 september intervjuades gynekologen, tillika styrelseledamoten för SFOG, Helena Kopp Kallner, angående de sena aborterna. På frågan om huruvida det olika omhändertagandet som de nya riktlinjerna innebär ett etiskt dilemma, svarar hon att hon inte tycker att det är ett etiskt dilemma och att det viktigaste är att varje barn föds önskat. Detta är en mycket märklig och oroväckande respons. Löser vi plötsligt det som hittills varit ett etiskt dilemma genom att helt enkelt sluta kalla det för ett etiskt dilemma?
Förutom postmodernistiskt influerade idéer om att vi själva konstruerar verkligheten, bland annat i valet av ord och uttryck, handlar det kanske även om att etiken i mångt och mycket får stå tillbaka för tekniken?
Vetenskapliga och tekniska framsteg som möjliggör att rädda för tidigt födda barn kommer sannolikt medföra att gränsen för när barn kan räddas fortsätter att krypa nedåt. På så vis är det den tekniska utvecklingen som indirekt bestämmer när en ofödd människa ges rätt till liv. Det behövs ett mer balanserat förhållningssätt till vetenskapen och på vilket sätt det kan tjäna som medel i dessa frågor. Vi kan tala om en etisk grund för att bedriva vetenskap, men inte om en vetenskaplig grund för etiken! Etiken är en disciplin som går bortom det vetenskapen har förmåga att täcka. Något vi på vetenskaplig basis däremot kan säga är att bortom varje rimligt tvivel kunna hävda att foster är människor. Det borde vara en rimligare utgångspunkt i hela abortfrågan – inte huruvida man är önskad eller inte.
Det är också värt att notera att man från SFOG, SBF och Neonatalföreningen inte nämner det självklara, nämligen att justera ner gränsen för när sena aborter får utföras. Metoden att åldersbestämma barn i livmodern har betydande felkällor – minst en vecka. Detta betyder att aborten, med nuvarande praxis, i en del fall kommer att ske efter vecka 22+0 och sådana fall finns anmälda till IVO. Då är det inte längre en abort – efter vecka 22+0 är det ett barn det handlar om. Det tar konsensusdokumentet inte någon hänsyn till, vilket innebär att dokumentet riskerar att leda fram till en handläggning som knappast kan vara förenlig med svensk lag och internationella konventioner.
Tomas Seidal, läkare, medlem i Advisory Board för Människovärde
Monika Severin, ordförande Människovärde
Cecilia K. Björfjell, koordinator Människovärde
Föreningen Människovärde är en sammanslagning av Ja till Livet och stiftelsen Provita.
