Svenska förvar och fängelser fylls med troende kristna konvertiter som nekats skydd i Sverige. Jag om någon kan säga detta eftersom jag genom åren mött uppemot 1600 konvertiter från Iran och Afghanistan. I denna skara förblir den överväldigande majoriteten trogen sin kristna omvändelse. Jag har sett dem be och sjunga under gudstjänster och vissa av dem släpas i kedjor till domstolsförhandlingar där deras värsta brott är att de tror på Jesus.
Jag har även erfarit hur allt fler tar sig till Europa där de till Sveriges skam beviljas skydd. Andra mindre lyckligt lottade skickas drogade till Kabul för att där med livet som insats försöka ta sig ur landet på nytt. Inte alla lyckas och enligt uppgifter från församlingar och andra troende ökar antalet mördade kristna. Svenska myndigheter har visat sig oförmögna att pröva kristna konvertiters tro då grundläggande rättsregler inte respekteras.
Hur har detta skett? Det är inför denna typ av fråga som gamla visdomar ibland kan vara till hjälp. Ett verk som kan ge oss svar är Adam Smiths ”Teori om de moraliska känslorna” som först utkom 1759. Det Smith gör är att studera hur våra sympatier och antipatier påverkar oss och vår omgivning. Vi bildar oss en uppfattning baserat på vad vi själva i denna stund känner utan att den känslan behöver ha någon rationell förklaring och när den juridiska stringensen luckras upp är det känslorna som tar jämlikhetens, rättvisans och förnuftets plats.
Domare har således ofta lätt att döma i mål rörande misshandel. Han eller hon har då sympati för offret om denne beskriver misshandeln på ett balanserat sätt. I det läget kan vi anta att gärningsmannen döms. Om misshandeln beskrivs alltför tekniskt eller om offret reagerat oproportionerligt försvinner sympatin och gärningsmannen går fri.
Smith påminner oss även om att vi inför en beskriven misshandel känner instinktivt att gärningen är av ondo. Men, och här kommer kruxet, denna naturliga sympati saknas ofta i mål rörande kristna konvertiter. En domare i migrationsdomstolen som inte tror kan inte dela den troendes glädje i att känna Guds kärlek och finner själv ingen frid i vissheten om Guds närvaro och skydd. Vissa domares uppfattning är till och med att konvertiten inte borde tro på Gud. Jag har själv noterat detta i mitt arbete. Således instämmer domaren inte in i den asylsökandes typiskt kristna beskrivning av sin tro. Istället påverkar den egna uppfattningen prövningen av den troende konvertitens övertygelse.
Inom psykologin är det ett känt fenomen att man kan föreställa sig en medmänniska som en ”unmensch” – en icke-människa. Att låta en sådan medveten eller omedveten uppfattning styra i rättsliga sammanhang är främmande för en rättsstat. Rättstillämpningen i domstolen går oftare emot lagen. Samtidigt som en domare kan känna sympati med någon som har misshandlats kan denne snarare känna det motsatta för den person som har en personlig tro. Det finns en klar avsaknad av medlidande för konvertiter som gör att dessa mål skiljer sig från andra mål.
Det är knappast överraskande att Sverige tycks vara mest benägen i hela Europa att neka konvertiter skydd samtidigt som Sverige även är det land som mest tycks ha vänt kristendomen ryggen. Denna bild får jag när jag är i kontakt med advokatkolleger i Tyskland, Italien, Frankrike och Nederländerna. I dag utvisar det sekulära Sverige troende till länder som tar religion bokstavligen på blodigaste allvar. Kristna konvertiter som nekats asyl i Sverige har i stället fått skydd i andra länder i Europa. Bland annat har både Ungern och Polen i enskilda fall erbjudit skydd till konvertiter som nekats asyl i Sverige.
Det är dags att vakna upp och se vartåt Sverige är på väg. I dag är det konvertiterna som berövas lagens skydd. Vem som blir morgondagens offer kvarstår att se.
Gabriel Donner, jur kand
