Turkiets president Recep Tayyip Erdogan har meddelat att Hagia Sophia i Istanbul återigen ska bli en moské och tas i bruk på fredag, den 24 juli.
Beslutet har skapat kraftfulla reaktioner i den kristna världen. Hagia Sophia var fram till den turkiska erövringen av Konstantinopel Östroms stora katedral, motsvarigheten till S:t Peterskyrkan i Västrom. Efter erövringen tjänstgjorde byggnaden som moské fram till 1934 då den nya republiken Turkiets president Kemal Atatürk skulle avislamisera landet och göra staten sekulär. Den religiösa aktiviteten stängdes och byggnaden blev i stället ett museum.
Är kritiken från de kristna rimlig? Nej, det hela rör sig om en fälla. Ju mer upprörd man är, desto mer utnyttjad blir man som nyttig idiot.
När Erdogan började sin karriär som politiker framstod han som en demokratisk islamist, med en beskedlig agenda som liknade den som europeiska kristdemokrater hade. Det skulle vara okej att vara religiös i en stat där militären haft makten och drivit en hårt sekulär politik. Med tiden har Erdogan blivit en maktfullkomlig populist med en religiös väljarbas. Det tidigare arbetet för att göra Turkiet till en liberal demokrati har avbrutits. I stället driver Erdogan en antivästlig agenda, och det är i detta sammanhang som han nu provocerar fram en konflikt med det kristna Europa.
I denna konflikt bör man som kristen inte spela med.
För i hjärtat på varje kristen finns så klart en dröm om att Hagia Sophia återigen ska kunna bli en kristen katedral. Den var ortodoxins centrum under tusen år. Tänk själva hur vackert det skulle vara med en stor bysantinsk katedral, fylld med ikoner och präster som svänger rökelsekar. Östkyrkan skulle få sitt naturliga och historiska centrum tillbaks. Det är ett sår i kristenheten att Östroms främsta kyrka gick förlorad.
Därför blir protesterna från de kristnas sida ihåliga. De säger att de vill bevara museet, men det är egentligen katedralen de vill ha tillbaks. De framstår som ohederliga. Som lögnare.
Bilden av ohederliga kristna som ljuger om vad de egentligen vill är något som spelar Erdogan i händerna. I den muslimska världen odlas dagligen myten om korsfararna som det stora hotet mot islam. Nu har det inte varit några korståg på flera hundra år, men det hindrar inte islamister i Mellanöstern att ändå tala om européer och amerikaner som korsfarare. När västvärlden gör militära interventioner i Mellanöstern ses det inte som humanitära insatser utan som ett krig mot islam.
Det är dessa stämningar som Erdogan spelar på. När kristna då inte på ett trovärdigt sätt kan hävda att Hagia Sophia bör vara ett museum, eftersom det är så uppenbart att de egentligen vill något annat, får han vatten på sin kvarn. Han kan måla ut dem som kolonisatörer, översittare och lögnare.
Det rimliga är att lägga känslorna åt sidan och konstatera att hur mycket det än smärtar gick katedralen förlorad i ett krig på 1400-talet. Det är inte det enda krig som har utkämpats i historien och man gör klokt i att lägga gamla strider bakom sig.
Folkrätten har detta som en central princip. Landområden och andra krigsbyten som bytt ägare i krig som ligger hundratals år tillbaka får vara som de är. Exempelvis erövrade Sverige Skåne på 1600-talet. Vi kan inte säga att denna erövring gick schysst till med dagens mått mätt. Befolkningen fick ju inte rösta om saken. Men folkrättsligt sett är Skåne svenskt och Danmark har inte längre några anspråk på territoriet. Ett annat exempel är de omfattande krigsbyten som Sverige tog från kontinenten under trettioåriga kriget.
Anledningen till att folkrätten stipulerar att gamla krig får vara som de är, är för att de är för många. Det går inte att reda ut vem som hade rätt att göra vad i den oändligt långa raden av konflikter som historien rymmer. De regler som vi tillämpar i dag fanns inte heller förr.
Vad som ska hända med Hagia Sophia i framtiden vet ingen. I dag finns en populistisk president som vill stärka sin makt genom att hetsa fram motsättningar mellan kristna och muslimer med moskén/katedralen som verktyg. Längre fram kanske Turkiet äntligen blir en demokrati. En ny ledare träder fram som låter byggnaden bli ett museum igen, eller om Gud vill, skänker byggnaden till de kristna igen.
I väntan på den dagen är det bästa man kan göra att hålla sig still, ej brusa upp, ej gå i fällan.
Stefan Olsson, fil dr i statskunskap, regionråd för Moderaterna i Region Uppsala
