Sara Forslund frågar sig, något retoriskt: "Vad är det rätta sättet att tala om Gud''?". Feministisk teologi anser sig ofta ha svaret på denna fråga, och mycket riktigt följer sedan en bruksanvisning för hur detta ska uppnås. Nyckeln är den feministiska analysen och tolkningen.
Feministisk teologi innehåller konstruktivistiska element, och man när i många av dess kretsar en övertygelse om språkets förmåga att ändra på det man anser vara felaktigheter och/eller misstolkningar i kristen tro, och ofta även inkluderande en rad andra samhälleliga missförhållanden som också de behöver, och ska, åtgärdas genom språklig korrigering. Den feministiska teologin anser att det krävs ett nytt språk och nya sätt att tala om Gud på, eftersom de sätt på vilka vi hittills talat förminskar Gud och ger oss en felaktig och snäv bild av det gudomliga. Den feministiska analysen, i sin övertro på språkets konstruktivistiska förmåga, förutsätter tydligen att alla vi andra inte har större teologiskt djup än att vi i huvudsak betraktar Gud bokstavligt som en man. Men stämmer det?
Anledningen till att jag själv använder manliga epitetet på Gud, är att min mästare och herre själv gör det i sitt evangelium – och det är omöjligt att beskylla Jesus Kristus för misogyni och upprätthållande av patriarkala strukturer. Om Gudsuppenbarelsen på jorden valde att benämna sig själv på detta vis, ja då är det sannerligen gott nog även för mig.
Men innebär det att jag därför anser mig ha den fulla bilden och hela sanningen klar för mig? Nej, men det betyder att jag, i all min otillräcklighet, tillskriver Jesu ord auktoritet. På samma sätt, tror jag inte heller att Jesu följare på sin tid, trodde sig förstå eller ansåg sig ha en ”rätt" och fullkomlig bild av Gud: ”Ingen har någonsin sett Gud. Den ende sonen, själv gud och alltid nära Fadern, han har förklarat honom för oss" (Joh 1:18). Man lyssnade till Jesu ord och trodde på Honom. Därför sprängdes också alla mänskliga begränsningar i hur vi kan se på Gud. Gud själv sprängde dessa gränser – och visade hur Han vill att vi ska se Honom.
Att frångå Jesu egen undervisning, att tro sig veta vägen till en bättre och djupare förståelse av Gud som mysterium, är verkligen att gå över ån efter vatten. ”Jesus svarade: Så länge har jag varit tillsammans med er, och ändå känner du mig inte, Filippos? Den som har sett mig har sett Fadern. Hur kan du då säga: Visa oss Fadern?” (Joh 14:9).
Läs mer Carolina Klintefelt: Varför skulle just bilden av Gud som mor vara fel?
Jag anser att man sparkar in dörrar som redan har öppnats för oss – att man skapar en falsk dikotomi. Fadern, är ju Fader för oss alla! För en halvkonservativ gammal stöt som jag själv, såväl som för den feministiska kvinnliga studenten också för den liberalteologiska akademikern och den kanske något rigide bokstavstroende kristne. Ja, till och med för den ideologiskt övertygade kommunisten eller fascisten. Bara vi böjer oss för Hans vilja, öppnar våra hjärtan och tar emot av det goda Han vill ge oss. Gud ödmjukar och undervisar nämligen varje själ som ärligt söker Honom. Det är åtminstone min egen erfarenhet. Det börjar inte med kollektiva lösningar genom språkkonstruktivism, det börjar med varje persons egna val, ditt och mitt.
Söker vi Gud är det min övertygelse att ingen -ism i denna värld kan stå emot den revolution som då sker med början i varje troendes hjärta. Och vägen dit går bara genom Honom som säger till oss alla, ja till var och en; "Jag är vinstocken, ni är grenarna. Om någon är kvar i mig och jag i honom bär han rik frukt: utan mig kan ni ingenting göra." Joh. 15:5. Och detta gäller inte minst mig själv.
Och låt oss vara varsamma med varandra och inte forcera vår egen agenda och våra egna lösningar på andra. Låt varje själs privata trosspråk vara en angelägenhet mellan honom/henne och Gud. Låt oss alla, som skapade till Guds avbild, män som kvinnor, söka Guds ansikte genom den väg Han har berett för oss: sin son, Jesus Kristus. Låt oss fokusera mer på detta än att slå varandra i huvudet med människoskapade ideologiska släggor.
På åtminstone en punkt har dock den feministiska analysen helt rätt: orden är viktiga. Men oändligt mycket viktigare, ja det helt avgörande, är: vems Ord?
Gunnar Asp, poet och vismakare
