Stefan Gustavsson och jag är överens om det mesta. Jag håller med om att försanthållande behöver hållas ihop med förtröstan. Jag håller med om att det finns en kärna i kristen tro som återspeglas i urkyrkans bekännelser.
Jag håller med om att den tron är värd all intellektuell stringens som kan uppbådas, både inåt för att stärka kyrkans efterföljelse och utåt för att förklara och förmedla kristen tro. Där tror jag att Stefan Gustavssons arbete är en viktig gåva till svensk kristenhet.
Däremot finns det ett problematiskt stråk i Gustavssons artiklar och retorik. Förhoppningsvis handlar detta mer om ordval än om faktisk inställning. Låt i så fall denna slutreplik tjäna som en reflektion kring hur ett samtal om tro behöver föras i denna tid.
Hur man går in i ett samtal avgör nämligen möjliga positioner och roller i samtalet. Återkommande i sina debattartiklar hänvisar Gustavsson till krigiska metaforer som ”försvar”, ”under attack”, ”undergräver”. Kanske är det ”bara ord” eller så syftar de på den enskilde kristnes kamp (Ef 6), men risken är att de anger villkoren för samtalet. De villkoren kan bli svåra att ta sig ur och kan bli kontraproduktiva både för kyrkans egen process och i mötet med den som är intresserad av kristen tro.
Om spelplanen antas vara ett krig förstärks det som i dag är ett växande problem. Samhället delas allt mer upp i subkulturer som framför allt genom internet kan odla sina egna världsbilder där de andra alltid är problemet. När jag nämnde en rädsla inom frikyrkan så är det ett sådant mönster jag har sett: En ryggradsreaktion mot allt som det inte står "kristen" på och i värsta fall allt som inte är märkt med det egna samfundets koder.
Vi ser dock också en annan utveckling i dag. Fler och fler kyrkor inser att det är möjligt att samarbeta med icke-kristna organisationer och myndigheter och samtidigt stå fast rotad i sin tro. Fler och fler kristna tar sig in i områden som tidigare har betraktats som "farliga", exempelvis på universitetet.
I de situationerna krävs det en kombination av visshet om sin egen grund och en öppenhet inför andra. Då finns förutsättningar för ett samtal där allas utgångspunkter respekteras. Jag menar att den påkristning av Sverige som många pekat på bär en sådan prägel. Vi har mycket att vinna på att samtalet är öppet. Varför ska människor lyssna på mig om jag är i krig med deras kultur?
Den öppenheten gäller inte bara i mötet med andra människor, men även i mötet med Gud. Ett problem med krigsmetaforerna är att det blir svårt att se hur en icke-kristen kultur har något att lära oss om Gud. I Bibeln är omgivande folk och härskare ibland Guds redskap för att tillrättavisa Israel (exempelvis i Jeremia bok). Detta är en av de märkligaste och mest beundransvärda aspekterna av det judiska folkets sätt att förstå sin egen historia i Bibeln: förmågan att tolka även nederlag som Gudslektioner. Den förmågan är i själva verket central i allt lärjungaskap och i kyrkans egen utveckling.
Med distans tror jag att det kyrkans nederlag som Stefan observerar i sin senaste bok behöver ses på samma sätt, som en läroperiod där kyrkan har reducerats för att återfinna kärnan. Ingen omgivande kultur kan undergräva kristen tro. Det är kyrkan som gör det. Sekulariseringen är, enligt författaren Magnus Malm, kyrkan själv ansvarig för.
Självklart behöver kyrkan olika betoningar, kanske också de krigiska metaforerna. Min förhoppning är dock att Stefan Gustavssons författarskap skapar en så stor trygghet hos enskilda kristna att de kan samtala hellre än kriga. Det skapar utrymme för ett ömsesidigt lärande som jag tror att vi alla behöver, oavsett tro.
Morten Sager, universitetslektor i vetenskapsteori vid Göteborgs universitet och pastor i Saronkyrkan.
