Kampen börjar hårdna om friskolorna med konfessionell inriktning. Regeringspartierna tillsammans med C och L går nu fram med förslaget att förbjuda nyetableringar av sådana skolor. Socialdemokraterna vill helst helt förbjuda deras existens. Detta menar vi kristdemokrater är en olycklig utveckling.
I debatten får man höra dessa politiska partier påstå att religiösa friskolor är en del av ett stort samhällsproblem som bidrar till elevers utanförskap, ökad segregation, intolerans och extremism. Problemet är att inget av detta är sant. Det finns inget som pekar på att ”religiösa friskolor” skulle bidra mer med sådant än kommunala skolor eller andra friskolor, snarare tvärtom.
De allra flesta konfessionella friskolor drivs av kristna huvudmän, vars skolor oftast har en bred blandning av nationaliteter och religionstillhörigheter. Jag vågar till och med påstå att flera av dessa skolor är bättre på integration, inkludering och tolerans än vad de många kommunala skolor är. Debatten utgår alltså från en skev verklighetsuppfattning som inte har någon grund i verkligheten
Frågan om konfessionella friskolor gäller i grunden om mammor och pappor ska ha rätt att bestämma om sina barns uppfostran och uppväxt. Det är något jag tycker är fullt rimligt. Att vissa partier anser att staten ska ta ifrån föräldrarna detta ansvar tycker jag är en obehaglig utveckling. FN:s konvention om mänskliga rättigheter och europakonventionen stipulerar tydligt att rätten att bestämma över barnens utbildning tillkommer föräldrarna. Detta är något som Sverige borde hålla fast vid och inte avvika ifrån.
Religiös undervisning är förbjuden i svensk lag. Det kan finnas skolor som inte når upp till lagens krav. Då ska dessa bli av med sitt tillstånd och skolan stängas. Kristdemokraterna välkomnar att det sker mer frekvent, om problemen inte kan lösas. Men att stänga dörren för barns och föräldrars rätt att välja skola, i enlighet med Europakonventionen, vore fel väg att gå.
Regeringspartierna tillsammans med C och L förminskar problemen när de riktar in sig på det fåtal skolor som de konfessionella friskolorna utgör för att svartmåla och hänvisa till stora samhällsproblem. Till antalet är de religiösa friskolorna 70, varav de flesta är kristna, 11 är muslimska. Varför ska en skola som S:t Eriks katolska i Enskede med goda studieresultat och som funnits i södra Stockholm sedan 1700-talet pekas ut som en orsak till segregation? Löser man svåra samhällsproblem på det här sättet?
I Sverige utgör skolans styrdokument och Skolinspektionens granskningar ett hinder för att friskolor får en ensidig religiös prägel. Det innebär att vi har en bra kontroll över att dessa skolor driver verksamhet på ett ändamålsenligt och kvalitetssäkrat sätt. På denna punkt menar jag att vi har en bättre modell än flertalet andra europeiska länder. Något som vi borde vara stolta över och nöjda med. Vi öppnar även upp för tuffare granskningar och fler inspektioner av de skolor där det finns anledning att känna oro.
Ett annat argument som upprepas är att det offentligt finansierade ska vara fritt från religion. Religionen tillhör det privata. Hur långt vill Socialdemokraterna dra det argumentet? När drar ni in möjligheten för religiösa föreningar att få föreningsbidrag? När drar ni in möjligheten för ett kyrkosamfund att starta ett äldreboende?
Om det inte finns sakliga belägg för att friskolor med konfessionell inriktning skulle bidra till ökad segregation och skapandet av parallella samhällen då är det egentligen bara religionen man vill åt.
Jag är rädd för en samhällsutveckling där fördomar späs på och där vi ständigt klistrar etiketter på varandra i stället för att bygga ett samhälle där vi med våra olikheter håller ihop.
När kartan inte stämmer med verkligheten går politiken vilse. Detta blir tydligt i frågan om konfessionella skolor.
Jimmy Loord, riksdagsledamot, utbildningspolitisk talesperson (KD)
