Samtidigt som bilder av historiska demonstrationer och strejkande fabriksarbetare i Belarus sprids över världen kommer skakande rapporter om våld och övergrepp mot landets befolkning. I samarbete med lokala människorättsgrupper har Amnesty International sammanställt personliga vittnesmål som bekräftar bilden av en hänsynslös och hårdför diktatur som i dessa dagar visar sitt rätta ansikte. Efter att ha stulit presidentvalet den 9 augusti och därefter ljugit om resultatet för sin egen befolkning, slår regimen till med brutalitet och övervåld mot dem som har modet att protestera.
Enligt Amnesty har demonstranter som gripits av polis och säkerhetsstyrkor i Minsk och andra städer blivit svårt misshandlade under tiden de varit frihetsberövade. Övergreppen har inletts när de släpats in i väntande bussar och fortsatt på polisstationerna där de "sorterats" och låsts in i tillfälliga häkten. Av ögonvittnen beskrivs dessa interneringscenter som "tortyrkamrar", där hjälplösa demonstranter tvingas ner på skitiga betonggolv medan polisens misshandel fullföljs genom sparkar och slag med batonger.
Amnestys ansvariga för Östeuropa och Centralasien, Marie Struthers, poängterar att övergreppen riktas mot personer vars enda brott är att de deltagit i fredliga demonstrationer. Hon tillägger att det som sker är ”en katastrof vad gäller mänskliga rättigheter som kräver omedelbara åtgärder”.
Belarus huvudstad Minsk ligger 85 mil från Stockholm, flygtiden mellan städerna är kortare än två timmar. Det som sker i det som brukar kallas "Europas sista diktatur" är med andra ord en angelägenhet även för Sverige, repressionen äger inte rum i något okänt land långt borta. Belarus diktator, Alexander Lukasjenko, är inte heller okänd. I 26 år har hans regim förtryckt den egna befolkningen och styrt landet med järnhand.
Trots skakiga relationer på senare år med Ryssland är den stora grannen i öster allestädes närvarande. I det politiska tumult som råder kommer illavarslande signaler om att det som av Vladimir Putin betraktas som Moskvas bakgård och intressesfär inte utan motstånd kommer att läggas i händerna på en frihetstörstande befolkning. Från såväl Moskva som Minsk gjordes i helgen direkt illavarslande uttalanden med innebörden är att Ryssland står berett att ingripa militärt mot det som betecknas som ”destruktiva krafter”.
Samtidigt är Belarus sedan 2009 en del av EU:s grannskapspolitik via det Östliga partnerskapet. Därigenom har landet tillsammans med ytterligare fem nationer i östra Europa och södra Kaukasus haft möjlighet att fördjupa de bilaterala relationerna till EU och parallellt förbättra kontakterna med sina grannländer. Även om stora framsteg hittills uteblivit på grund av regimens vanstyre och grava kränkningar av mänskliga rättigheter, finns ett folkligt stöd för att närma sig EU. Ett associeringsavtal av den typ som Ukraina, Georgien och Moldavien redan undertecknat ses som ett viktigt nästa steg för Belarus.
Med detta som utgångspunkt måste EU liksom den svenska regeringen omedelbart agera. I den helhetssyn som krävs för att kunna spela en konstruktiv roll i Belarus lyfter Kristdemokraterna fram tre punkter.
1. Sanktioner mot den belarusiska diktaturregimen är nödvändiga och måste snabbt komma på plats. Som ett resultat av EU:s extrainsatta utrikesministermöte i fredags förbereds nu kännbara restriktiva åtgärder, som dock inte får utformas på ett sådant sätt att civilbefolkningen drabbas. Sanktionerna måste vara direkt riktade mot enskilda befattningshavare och personer med ansvar för det riggade valet samt den senaste tidens övergrepp.
Viktigt dessutom är att EU:s sanktioner balanseras på ett sådant sätt att det politiska trycket på regimen ökar utan att Belarus isoleras internationellt. Mycket långtgående sanktioner riskerar att slå tillbaka och i än högre grad driva Alexander Lukasjenko i famnen på Vladimir Putin.
2. Den politiska och ekonomiska hjälpen till demokratikämpar och civilsamhälle måste breddas. Minst lika viktigt som sanktioner är en utökad samverkan med frivilligorganisationer och den politiska oppositionen. Sedan många år har svenska Sida utvecklat civilsamhälleskontakter och samarbete med betoning på demokratistöd och mänskliga rättigheter. Ytterligare steg måste nu tas i det avseendet.
Konkret handlar det om att offentligt uttala stöd för oppositionen och tydligt ställa krav på att Alexander Lukasjenko lämnar ifrån sig makten. Men det handlar även om att erbjuda praktisk hjälp med exempelvis bevakning och internationell närvaro i fängelser och häkten. Trots att regimen i Kiev påstår att de som greps efter valet har släppts de senaste dagarna är demonstranter fortfarande frihetsberövade, liksom ett stort antal politiska fångar som sedan tidigare avtjänar hårda fängelsestraff.
3. Svenskt bistånd som kontrolleras av Lukasjenko och hans regim måste avbrytas. Sverige är en av Belarus största biståndsgivare och har över tid kunnat göra skillnad genom omfattande utvecklingssamarbete. Samtidigt är det uppenbart att delar av biståndet i politiskt syfte utnyttjas av regimen. Östgruppen för demokrati och mänskliga rättigheter har i granskningar visat att en stor del av det svenska Belarusbiståndet kanaliseras till projekt kontrollerade av regimlojala statliga aktörer, som aktivt bidrar till repressionen i landet.
Detta är inte acceptabelt, biståndet måste reformeras så att de resurser som kanaliseras via regimtrogna institutioner som universitet och departement i stället går till civilsamhället. Samtidigt är det nödvändigt med konditionalitet, samtliga biståndsinsatser i Belarus måste vara kopplade till krav på demokratiska reformer och respekt för mänskliga rättigheter.
Genom ett sammanhållet och tydligt förhållningssätt har den svenska regeringen möjlighet att påverka utvecklingen i Belarus i positiv riktning. Det ställer krav på nära samarbete med övriga EU-länder, men även på bilateralt engagemang och agerande. I linje med detta borde oppositionspolitikern Svjatlana Tsichanouskaja, tillsammans med civilsamhällets företrädare, omgående bjudas in till vårt land för samtal och dialog.
Framtiden för befolkningen i ett grannland står på spel, Sverige har en skyldighet att agera.
Lars Adaktusson, riksdagsledamot och utrikespolitisk talesperson (KD)
