Joakim Hagerius framhåller i en ledare ”Hela samhället behövs för att stoppa ungdomsrånen” bland annat hur viktigt det är att ha en nyanserad debatt om ungdomsrånen (Dagen 18/2). Han skriver att det är viktigt att sanningen kommer fram samtidigt som debatten kan påverka relationer och tillit. Att det är viktigt att inte livschanserna reduceras för unga med invandrarbakgrund som inte varit i närheten av brottslighet. Jag håller med. Man bör ofta påpeka att majoriteten av ungdomar med invandrarbakgrund är skötsamma och inte lever ett kriminellt liv.
Samtidigt är det nödvändigt att ha en debatt om brottslighetens orsaker. Särskilt när ledande politiker och kriminologer kommer med påståenden som saknar grund. Det är svårt att lösa samhällsproblem när man har fel om orsaken till brotten.
Stefan Löfven menar att skattesänkningar är en förklaring till ungdomsrånen (Svenska Dagbladet 17/2). Han pekar på hög arbetslöshet i utsatta områden, sociala klyftor och att mer pengar behövs till välfärden. Den förklaring han har är alltså att brottsligheten beror på socioekonomiska faktorer. Denna förklaring är både för enkel och till största delen felaktig.
Det är en inställning som i decennier också många kriminologer med professor Jerzy Sarnecki har med deras ensidiga betoning av socioekonomiska faktorer som orsak till kriminalitet.
Men det finns undantag även bland experter. En sådan är kriminologen Leif GW Persson som i hela sitt liv ägnat sig åt brott och straff. Han skrev i Expressen (16/2) att han tror att socioekonomiska faktorer förklarar högst 15 procent av brottsligheten. Han har helt rätt. Andra faktorer spelar en större roll som kulturella, etniska, medicinska och psykologiska faktorer. Men dessa faktorer framhålls inte av kriminologer eftersom de har sociologisk bakgrund och en överslätande och förlåtande inställning till brottslingar. Det är därför de fokuserar på socioekonomiska faktorer som ju skyller på samhället.
Leif GW Persson har stöd i sin inställning av forskaren Amir Sariaslan. Enligt honom handlar kriminalitet i Sverige inte om utsatta områden eller fattigdom utan snarare om ärftliga egenskaper och individspecifika riskfaktorer (Timbro, Smedjan 25/3-18). Han anser därför inte att fattigdomsbekämpning är nyckeln till att komma tillrätta med kriminalitet.
Brottförebyggande rådet (Brå) är också fast i att orsaken till brottsligheten har att göra med socioekonomiska faktorer. De nämner inte beteendegenetik över huvud taget. Trots att ärftliga faktorer förklarar mer än hälften av variationen i kriminalitet. I stället för generella ekonomiska bidrag till utsatta områden bör stödet därför individanpassas och ges till familjer för att stärka familjerollen.
Brå är alltid noga med att påpeka att miljön spelar störst roll baserat på märkliga antaganden. Men tvillingforskning har visat att miljön/bostadsområdet inte har någon betydelse för graden av kriminalitet. Det är inte bostadsområdet i sig som skapar kriminalitet. När det gäller hög arbetslöshet i vissa områden står väl inte gängkriminella i kö hos arbetsförmedlingen i önskan att få jobb.
Ska samhället komma till rätta med brottligheten är det viktigt att politiker slutar rätta sig efter ideologiskt färgade kriminologer som grundlöst fastnat för att det är fattigdom – socioekonomiska faktorer – som orsakar kriminalitet. Det är i stället viktigt att se vad som är den egentliga grogrunden för kriminalitet och särskilt gällande de nu aktuella ungdomsrånen där det är uppenbart familjen är för svag och resurser bör sättas in för att stödja familjerollen.
Dennis Brinkeback, jurist
