Sexuella övergrepp tycks ha förekommit i alla tider och alla kulturer. Troligen har det även funnits en dubbelmoral med både tyst accepterande och stränga straff.
Nu är det ställt utom all tvivel att sexuella övergrepp är djupt skadligt för barn och ger ökad risk för svåra psykiska störningar och allvarligt rubbar tilliten till vuxna. Det är därför skrämmande att övergrepp fortfarande förekommer i en så stor omfattning. Svenska kartläggningar tyder på att 7–14 procent av flickorna och 3–6 procent av pojkarna har utsatt för grova sexuella övergrepp före 18 års ålder. (SBU 2011). Räknas även sexuellt ofredande med och hänsyn tas till det stora mörkertalet rör det sig om flera tiotusentals utsatta barn varje år.
Övergrepp förekommer i alla sammanhang där barn och vuxna finns, även inom kyrkor och församlingar. Det är därför bra att Sveriges kristna råd 2018 publicerade Ekumeniska riktlinjer vid sexuella övergrepp i kyrkliga miljöer.
Som förebyggande arbete är det utmärkt med råd som minskar de tillfällen där sexuella övergrepp kan ske och att man uppmanas tala öppet om det som sker. Men när det gäller vad man sedan ska göra när man misstänker eller har upptäckt sexuella övergrepp tillför SKR inget nytt. Man betonar att alla som arbetar med barn måste anmäla misstankar till socialtjänsten. Och skriver också i förordet: "Riktlinjerna tar sikte på övergrepp som sker i kyrkliga miljöer, inte i samhället i övrigt".
Detta kan inte vara tillräckligt för dem som vill följa Jesu förklaring – "det ni gör mot dessa mina minsta gör ni också mot mig". Kyrkan måste ta ett större ansvar än att bara sopa framför egen dörr och agera för att hjälpa alla utsatta barn. Det finns behandlingar som gör att barn som utsatts för även grova sexuella övergrepp kan få hjälp att leva ett bra liv. Men det katastrofala är att endast cirka tio procent av alla utsatta barn nås av samhällets hjälpinsatser. (SBU 2011 och även senare forskning.)
Sexuella övergrepp är lika skadligt för alla utsatta barn! Det är uppenbart att samhällets handläggning har avgörande brister. Här kan och borde kyrkan göra en viktig insats genom att skapa opinion mot ett katastrofalt missförhållande.
En anmälan till socialtjänsten leder nästan alltid till en polisanmälan. Oftast läggs förundersökningen ner då det är stora svårigheter att i förhör med barn få fram juridiskt hållbara utsagor. Vi har enligt rättegångsbalken vittnesplikt med ett undantag – vi behöver inte vittna mot nära anhöriga. Ändå kräver vi av barn att de ska vittna mot föräldrar och andra närstående. Barn vill att övergrepp ska upphöra men ofta vill de inte att den som begått övergreppen ska sättas i fängelse, vilket kan bidra till att de inte berättar.
Högsta domstolen har i en prejudicerande dom redan 1994 uttalat att när det gäller små barn räcker inte deras berättelser utan de måste stödjas av annan bevisning: ett vittne (som av naturliga skäl sällan finns), gynekologisk undersökning (men inte ens grova övergrepp behöver ge fysiska skador) eller spermaprov (som kräver att barnet undersöks mycket snabbt). En ny HD-dom 2010 visar enligt framlidne emeritusprofessor i straffrätt Madeleine Leijonhufvud att beviskraven skärpts ytterligare så att det för barn " i praktiken är omöjligt att få rätt". Förre HD-domaren Göran Lambertz ställer också frågan: "Hur ska vi kunna åstadkomma att så många som möjligt av dem som är skyldiga till sexuella övergrepp mot barn blir dömda för det? Hur ska vi få dem att för barnens och sin egen skull erkänna vad de gjort?"
Jag menar att det finns en salomonisk lösning. Vi måste lägga mer ansvar på vuxna och stödja dem som söker hjälp. Det finns en telefonlinje på Karolinska universitetssjukhuset dit den som är rädd att begå övergrepp kan ringa och få hjälp, vilket har hindrat flera övergrepp. Men vi måste gå längre. I dag slipper den som nekar straff – men den som själv söker och ber om hjälp för att han/hon utsatt barn för sexuella övergrepp straffas. Det måste bli möjligt att erbjuda den som söker själv terapi i stället för straff.
Men kan verkligen människor som begått så allvarliga handlingar be om hjälp? Ja. Det är precis som Paulus säger: "Jag kan inte fatta att jag gör som jag gör. Det jag vill, det gör jag inte, men det jag hatar, det gör jag." Och vi vet alla vad som skadar vår jord men vi fortsätter att skada. Det är komplicerat att vara människa. Det finns också erfarenheter att om de som utsatt barn för sexuella övergrepp erbjuds terapi i stället för straff träder flera fram och ber om hjälp och då kan vi hjälpa fler barn.
I stället för att fokusera på straff bör samhället följa Jesu exempel. Här kan kyrkan visa vägen: "Inte heller jag dömer dig. Gå nu, och synda inte mer." För att förhindra sexuella övergrepp måste vi underlätta även för dem som begått sexuella övergrepp att själva träda fram genom att erbjuda behandling och inte straff. Då kan vi också nå fler av alla tiotusentals barn som utsatts för sexuella övergrepp som samhället då kan ge det skydd och den behandling också dessa barn behöver och har rätt till.
Jan Pilotti, leg läkare, specialist i barn- och ungdomspsykiatri, pensionär, tidigare överläkare Universitetssjukhuset i Örebro och på Hans och Greta- mottagningen för behandling vid sexuella övergrepp.Utförligare analys och med referenser se: drpilotti.info/sexual-abuse-2.html
