I Matteusevangeliet säger Jesus: "Ingen kan tjäna två herrar. Antingen kommer han att hata den ene och älska den andre eller att hålla fast vid den ene och inte bry sig om den andre." Trots det ganska självklara i påståendet, att någonting kommer vara vår djupaste lojalitet och ha det sista ordet, har vi kristna förtvivlat svårt att låta orden få forma våra liv. Vi lever efter Jesu ord i teorin men inte med våra liv.
Kristna lever snarare i synkretism, där olika livsåskådningar blandas med varandra. Inför riksdagsvalet blev detta tydligt. Vi hör kristna som är mer måna om att försvara nationalstaten Sverige än Guds rike. Kristna som är mer måna om att bygga murar för att skydda sig själva än broar som hjälper människor i nöd. De som hellre bevarar sin trygghet än lever i öppenhet och självutgivande kärlek. Människor som i Guds namn kan försvara nästan vilken åsikt som helst.
Givetvis är flera frågor komplicerade, men vad vi är måna om att försvara visar nog oss också var vår djupaste lojalitet finns. Det återkommande problemet är nog att vi ställer fel fråga. Vi frågar oss själva: Vad ska vi göra? Vad är rätt? snarare än: Vem ska vi följa? Vem har vår lojalitet?
Om den första frågan som vi ställer oss är "vad-frågan" kommer vi hamna i nedgrävna diken där vi försöker slå argument i huvudet på våra meningsmotståndare. Vi kan kämpa oss blodiga för våra värderingar. Vi kommer börja argumentera mot Guds-rikesideal i realismens namn. Plötsligt blir kanske ekonomin, nationalstater, arbetslinjen eller något annat den yttersta verkligheten som vi måste förhålla oss till. Utan att märka det förskjuts vår lojalitet. Från Gud till Mammon. Från Guds rike till Svea rike. Om detta blir vår utgångspunkt kommer vi enklare kunna göra våld på Bibeln. Vi blir selektiva kristna som väljer minsta motståndets väg. Vi blir synkretister som blandar samman det som inte går att blanda samman.
Om den första frågan som vi ställer oss i stället är ”vem-frågan” får vi hjälp med vår utgångspunkt. Vår djupaste lojalitet blir då inte till lösningar på problem utan överlåtelsen till en relation. Om vi frågar oss själva: Vem följer jag? Vem älskar jag? och svaret är Jesus blir det svårt, ja – omöjligt, att ge praktiska lösningar som skiljer sig från Jesu väsen.
När ”vem-frågan” blir vår utgångspunkt får vi hjälp att låta hela livet falla på plats. I stället för att använda Bibeln för att bekräfta vårt liv blir Bibeln till hjälp för att forma vårt liv. I stället för att forma en teologi anpassad efter våra liv får vi en teologi som vill utmana våra liv. Gång på gång får vi återkomma till Jesu krassa påstående: Ingen kan tjäna två herrar!
Läs mer: Christoffer Abrahamsson: Dags att vi offrar vår bekvämlighet
Jag menar att svensk kristenhet behöver omvända sig från synkretism. Återigen är det enklare att se flisan i sin broders öga än bjälken i sitt eget. För en del handlar synkretismen om att lojaliteten till ett tryggt medelklassliv är starkare än lojaliteten till Jesus, för andra att de politisk rätta åsikterna är viktigare än Guds ord, för några är kärleken till nationalstaten Sverige starkare än kärleken till det gränslösa gudsriket, för de flesta något helt annat.
Det enklaste sättet att upptäcka om ens lojalitet är bunden till någonting annat är att försöka resa sig upp från det man anar binder en. Om jag misstänker att jag är alltför bunden till pengar kan jag försöka ge av mitt överflöd till någon i nöd. Anar jag att jag är mer trogen en viss grupps åsikter och döljer kristna värderingar som riskerar att provocera, kan jag öva mig i att vara mer lojal mot gudsrikets ideal än min grupps. Genom att försöka gå åt motsatt håll och göra motstånd märker vi oftast att vi sitter fast. Och vi inser vår vanmakt. Vi kan inte besegra makterna på egen hand, enbart Gud kan.
Vi lever ju alla i spänningsfältet mellan att vilja och försöka följa Gud och att samtidigt följa någonting annat. Om någon tror sig kunna klara detta på egen hand kommer de förr eller senare inse sitt högmod och tvingas ge upp sitt projekt. Det är endast i den kristna gemenskapen som vi med Guds hjälp klarar av att följa Jesus. Vi kallas att följa Jesus som personen men efterföljelsen sker i gemenskap.
Christoffer Abrahamsson, präst Betlehemskyrkan EFS
