I samband med riksdagens utrikespolitiska debatt ställdes frågan av Vänsterpartiets utrikespolitiske talesperson om jag anser att det ekumeniska Följeslagaprogrammet i palestinska områden är opartiskt. Kortfattat gav jag uttryck för det som är min uppfattning, att Följeslagarprogrammet sedan länge övergett opartiskheten. Mot detta reagerar fem debattörer i Dagen (22/2, 2019). Bland undertecknarna finns Följeslagarprogrammets tidigare projektledare Emanuel Furbacken och socialdemokraten Bernt Jonsson.
Att Följeslagarprogrammet ifrågasätts är i sak inget nytt. Bara något år efter tillkomsten 2002 blev det en fråga för Sveriges riksdag. I en debatt med utrikesministern framförde Kristdemokraternas Tuve Skånberg att projektet, som stöds av biståndsorganet Sida, ”har oroväckande likheter med organiserandet av mänskliga sköldar”. Några år senare kritiserades verksamheten av Mellanösternkorrespondenten Cordelia Edvardson. I en artikel i SvD (18/12, 2006) skrev Edvardson; ”Dessa svenska ungdomar kan göra mer skada än nytta. Israeliska värnpliktiga som kallas för fascister, eller rent av nazister, reagerar oftast hårdare än de annars skulle ha gjort”.
Ytterligare bränsle till debatten har över tid levererats av Följeslagarprogrammets egna företrädare. Inte minst Emanuel Furbacken har gjort uttalanden som inte stärker påståendena om opartiskhet. Det har handlat om krav på handelsbojkott av israeliska varor och kritik mot det han ser som ”många kristnas oreflekterade ställningstagande för Israel”. (Dagen, 16/4 2004)
Med detta som bakgrund är det inte svårt att förstå debattörernas irritation över att opartiskheten åter ifrågasätts. Trots mångårig verksamhet och frekventa försäkringar om Följeslagarprogrammets politiska oavhängighet har bilden av enögdhet och fientlighet mot Israel etsats sig fast. För den som vill ta del av arbetets inriktning och följeslagarnas synsätt är det bara att läsa innantill på www.foljeslagarprogrammet.se
Genomgående skildras där i artiklar och reserapporter hur palestinier förföljs och förtrycks. "Ockupationsmakten” framställs som roten till allt ont, som tillskyndare av våld mot civila och som hårdför motståndare till mänskliga rättigheter. Relevanta fakta om den komplicerade situationen i Hebron med djupa motsättningar och extrem nationalism lyser med sin frånvaro, palestinska raketbeskjutningar och svårt traumatiserade barn i södra Israel förtigs, sammanhang och balans när det gäller den israelisk-palestinska konflikten saknas.
Detta eroderar tilltron till Följeslagarprogrammet och dess ansvariga, men det bidrar också till en skev, ofullständig och osann bild av verkligheten. Sanningen är att Israel ända sedan nationens tillblivelse har utsatts för återkommande angrepp. Krigen 1948 och 1967, långt innan existensen av någon ockupation eller några bosättningar, startades med det motiv som än i dag är tydligt uttalat i Mellanösterns diktaturer; att utplåna Israel. Till detta ska läggas växande hot från några av världens värsta terrororganisationer. Israel är omgivet av Hamas i Gaza, Islamiska staten i Syrien, Hizbollah i Libanon och al-Qaida i Sinai. Det är terrornätverk med olika bakgrund och agenda, men som förenas i den mörkaste antisemitism och en närmast apokalyptisk vision om att tillintetgöra Israel och det judiska folket.
Att förminska eller bortse från Israels utsatthet är att omöjliggöra dialog och fördjupa redan svåra motsättningar. Att förringa behovet av omfattande säkerhetsåtgärder och ifrågasätta landets rätt att försvara sig är att spela de krafter i händerna som vägrar erkänna Israels rätt att existera. Det är i det perspektivet som den israelisk-palestinska konflikten ska ses, det är i den kontexten som Följeslagarprogrammet verkar.
Det finns ingen anledning att betvivla från början goda ambitioner, eller följeslagares önskan att räcka ut en hjälpande hand. Samtidigt är det ett faktum att välviljan inte sällan har varit missriktad och att förtroendet i dag är förbrukat i Israel. I stället för en opartisk aktör ses Följeslagaprogrammets agerande som destabiliserande och provocerande. Vid flera tillfällen har projektets funktionärer inte ens fått tillåtelse att resa in i landet.
I sin artikel gör de fem debattörerna gällande att jag velat framstå som "beskyddare av de kristna i Mellanöstern". Att jag i arbetet för mänskliga rättigheter lyft fram förföljelsen av kristna och IS folkmord är sant – att hävda att jag skulle se mig själv som beskyddare är hånfullt och befängt. Lika befängt som påståendet att kristna förföljs i Israel, det enda landet i Mellanöstern som upprätthåller och respekterar full religionsfrihet.
Eller som Israels Stockholmsambassadör nyligen påpekade; till och med Svenska teologiska institutet har full frihet att verka i Israel.
Lars Adaktusson, riksdagsledamot (KD)
