Jag är en karismatisk kristen. Jag välkomnar Andens gåvor, ledning och kraft i mitt liv och i Guds församling. Jag tror att det är helt avgörande för att vi ska kunna fullgöra vårt uppdrag i världen och inget annat hotar mörkrets välde mer än en andefylld församling. Men karismatisk kristendom har också speciella utmaningar. Många misstag skulle kunna undvikas om vi lärde av vår historia. Min käpphäst är att karismatiker behöver ett kollektivt minne. Därför finner jag det illavarslande när Jan Rosman ägnar sig åt historierevisionism när han både i en intervju i Dagen (“Framgångsteologi har aldrig funnits i svenska trosrörelsen”) och debattartikel (Trosundervisning är inte framgångsteologi) beskriver vad som förkunnats inom trosrörelsen.
Det är mycket bra att Trosrörelsen utvecklats åt ett sundare håll och att ledarskapet inom rörelsen bett om förlåtelse för de sår som människor åsamkats av den. Jag har också djup sympati för det nuvarande ledarskapets unikt svåra situation, att leda rörelsen vidare sedan dess grundare själv lämnat den. Att i det läget omvärdera den teologi som från början utgjorde dess raison d'être, dess existensberättigande, är en otroligt svår uppgift. Men det är ingen ursäkt att inte tala sant om vad som hänt.
Studier om pingstkarismatisk förnyelse är min främsta specialisering. Jag har en stor mängd material från Trosrörelsens 1980– och 1990-tal: böcker, tidningar, kassetter. Jag vågar säga att jag är välinsatt i frågan. Med det som grund menar jag att tre saker som Rosman säger är speciellt problematiska.
1. Begreppet framgångsteologi och hur framgång förkunnats inom svensk trosrörelse
Det är en principiell skillnad på trosförkunnelse och framgångsteologi, men det är inte historiskt korrekt att säga att framgångsteologi spelat en underordnad roll inom rörelsen. Det var inte bara några få, överentusiastiska predikanter som lärde full hälsa och ekonomisk framgång som garanterade löften från Gud. Det var den innersta kretsen av svenska predikanter och de inbjudna huvudtalarna på bibelskolan och de stora konferenserna som gjorde detta. Böckerna ”Överflödets lagar” av Kenneth Copeland och ”Biblisk framgångsteologi” av Krister Holmström är två andra glasklara exempel. (Holmström och tidningen Trons Värld kom senare att gå en egen väg, men när boken gavs ut var det på Livets Ords förlag och utan tvekan en röst för trosrörelsen.)
2. Trosförkunnelsens bibliska och historiska förankring
”Hur kan det vara fel att tala om tro? Bibeln är full av undervisning om tro.” Det var vanliga fraser på 1980-talet och Rosman menar att de inom rörelsen enbart för den trosundervisning vidare som Abraham, Jesus och apostlarna stod för. Men också här är Rosman revisionistisk, i dubbel mening.
Det var ett mycket specifikt sätt att tala om tro som fanns i Ulf Ekmans första bok, ”Tro som övervinner världen”, storsäljaren ”Troshjälpen” av Jim Kaseman, de häften som Livets Ord gav ut med Charles Capps och John Osteen, med flera. Idén att tron är en verksam substans, som aktiveras genom proklamationer, går inte tillbaka till Jesus och apostlarna. Det finns inget exegetiskt stöd för en sådan syn. Den bygger på lösryckta och övertolkade bibelverser.
Detta specifika sätt att tala om tro finns det inga spår av i kyrkohistorien under dess första dryga 1900 år. Att säga att den ”legat i träda” är en eufemism. Det är en nymodighet, inte en återupptäckt.
Företrädare för Trosrörelsen har tidigare sagt att de undervisar om tro på samma sätt som förkunnare inom väckelsen gjorde redan på 1800-talets senare halva, men det är inte heller sant (se till exempel “Only Believe: Examining the Origin and Development of Classic and Contemporary Word of Faith Theologies” av Paul L. King).
När Rosman i sin debattartikel ger en mer nyanserad bild av vad trons liv innebär än vad som förkunnades i trosrörelsen är det ett steg åt rätt håll, men det är inte så det lät på 1980- och 1990-talen.
3. JDS-läran
Läran att Jesus dog andligen lärdes ut på Livets Ord under 1980-talet. Beskyllningen är inte tagen ur luften. Läran fanns i kursmaterialet på bibelskolan, bland annat i Sten Nilssons böcker.
Till detta kommer att Hagins formel ”jag är en ande, som har en själ och bor i en kropp” genomsyrande i princip all undervisning. Den uttrycker en överbetoning av tillvarons andliga dimension som gjorde JDS-läran i det närmaste oundviklig. Bara ”andlig död” kan sona ett ”andligt” problem.
Det är bra att svensk trosrörelse lämnar så många av sina excesser bakom sig som möjligt. Men om den gör det genom att skriva om sin historia är det som sagt illavarslande.
