Det behövs ett nationellt tiggeriförbud för att kunna hjälpa människor i social utsatthet, särskilt de som kommit från Rumänien, hävdar Martin Hallander, förbundsordförande för KDU i Dagen den 11 januari. Huvudproblemet med ett nationellt tiggeriförbud är att det inte finns mycket som talar för att det löser problemet med den djupa strukturella fattigdomen. I stället kommer det att förvärra situationen för de mest utsatta i vårt land och förstärka utanförskapet.
EU-migranterna som tigger i vårt land kom hit 2007 då Rumänien och Bulgarien kom med i EU och omfattas av den fria rörligheten med rätt att vistas i andra länder under en begränsad tid. Sverige har ett ansvar för att de fattiga EU-medborgarna behandlas med värdighet och humanitet.
Läs mer | KDU: Inför nationellt tiggeriförbud
Jag delar Hallanders beskrivning om den oerhört utsatta situation tiggarna befinner sig i – att tiggeri självklart inte är ett alternativ för människor och att ett tiggeriförbud inte är lösningen på alla problem, vilket visar svagheten i förslaget.
Det är rimligt att politiska förslag ska ha någon evidens när det gäller positiv förändring för de människor som avses. Förslaget från Hallander visar mycket lite på en förändrad livssituation för den utsatta tiggargruppen.
Ett problem som han vill lösa med ett förbud är människohandel och utnyttjande från kriminella ligor. Men det finns redan lagstöd för detta, som en dom i Växjö tingsrätt den 19 december visade då sju bulgariska män som i organiserad form utnyttjat tiggare dömdes till mellan 1,5 och 5,5 års fängelse för människohandel.
Därför behövs inte ett nationellt förbud, när det redan finns ett tydligt lagstöd och utfall från domstol.
Det gäller på samma sätt olagliga bosättningar med slumområden som Hallander vill komma åt med ett nationellt förbud. Men det finns redan i dag lagstöd som förbjuder så kallade bosättningar på annans mark med sanitära olägenheter, därför behövs inte nationellt förbud.
Läs mer | Pingst: Förbjud tiggeriförbud!
Inom EU är det sex länder som har nationellt tiggeriförbud: Danmark, Storbritannien, Polen, Ungern, Rumänien och Grekland. Erfarenheter visar att förbud leder till att tiggarna drivs till grym kriminalitet för att överleva, som till exempel skett i Danmark. 2015 presenterades en stor norsk studie om rumänska tiggare i Skandinavien, där 1 200 tiggare intervjuats. Där påvisades mycket negativa konsekvenser för tiggarna, bland annat att antalet brott ökat inom gruppen.( se ”Förbud mot tiggeri gör mer skada än nytta”, forskning.se)
Erfarenheter från London, som under 1990-talet införde förbud, visar att tiggarna då stämplades som kriminella och fick det allt svårare att anpassa sig till samhället och att det är mycket svårt att övervaka tiggarna, rättsprocesserna är dyra och gav inte tänkt resultat.
Det största problemet med ett nationellt förbud är att det kommer att dölja och gömma undan huvudproblemet och kasta ut de mest utsatta i vårt samhälle i ännu värre och grymmare tillvaro, då blir tiggeriförbud rent kontraproduktivt.
Det krävs strukturella förändringar på EU-nivå för att sätta press på länder att uppfylla sina skyldigheter för att bekämpa fattigdomen.
Läs mer | Lennart Bondeson: Bekämpa fattigdom – inte tiggare
Hans Swärd, professor i socialt arbete vid Lunds universitet har flera år forskat på fattigdom och hemlöshet. Han menar att tiggeriförbud inte bekämpar fattigdomen, tvärtom – de utsatta grupperna blir mera utsatt, risken för etnisk diskriminering ökar och samhället blir mera intolerant.
Andra frågor som förbudsförespråkarna aldrig svarar på är hur de som bryter mot ett förbud ska lagföras, vilka straff som ska utmätas och var de polisiära resurser finns som ska hantera förbudet i en situation när polisen har för få resurser.
Därför behövs inte ett nationellt förbud för att hantera människohandel eller olagligliga bosättningar. Ett förbud påverkar tiggarna mycket negativt och gör vägen till ett värdigt liv mycket längre. Förslaget blir ganska verkningslöst och mera uttryck för populistisk signalpolitik. Innan man föreslår ett nationellt tiggeriförbud, med stora negativa konsekvenser är det bättre att fördjupa kunskapen. En mycket bra text är ”Den nya utsattheten – om EU-migranter och tiggeri” i Socialmedicinsk tidskrift 2015, nr 3.
"Ett tiggeriförbud riskerar att förstärka ett utanförskap och gynna dem som vill profitera på människors nöd" skriver Per Eriksson, professor och tidigare rektor för Lunds universitet, Alexandru Panican, docent i socialt arbete och Hans Swärd, professor i socialt arbete, båda Lunds universitet.
Lennart Bondeson, kommunalråd (KD) Örebro
