Jacob Andelius skrev i Dagen (2/7) att det inte är nödvändigt att stå bakom Black Lives Matters-rörelsen för att vara emot rasism. Om jag uppfattar Jacob Andelius rätt är problemet inte att människor står upp för George Floyds död, utan att de ställer sig bakom den agenda som han uppfattar att Black Lives Matters-rörelsen står för. Det handlar inte endast om vad de skanderar i dag, utan om vilket arv de bär på. De kommer ur Black Power-rörelsen, som sedan grundade Black Panthers, och är våldsbejakande.
Det som jag uppfattar att Andelius tycker är djupast problematiskt är att det är en vänsterradikal rörelse, som står för abort, segregering och det som kallas “identitetspolitik”. Lösningen, skriver Andelius, finns i evangeliet. Djupast sett är problemet synd, och endast Jesus kan befria människan.
När Andelius skriver att rasism djupast sett handlar om synd tycker jag det är ett sätt att undvika problemet. I stället förläggs debatten i en otydlig diskussion, som inte har någon förankring i vare sig i det samhälle som Bibeln författades i eller som vi lever i i dag. Genom att säga att problemet med rasism är synd, gör Andelius själva diskussionen om orättvisor oviktig och det enda människor egentligen behöver är att böja knä inför Jesus. Andelius definierar nämligen inte vad synden är och hur den påverkar människan så att rasism blir ett problem.
Förstå mig rätt nu, jag längtar också efter att människor ska böja knä inför Jesus. Men historien visar att knäböjning inte nödvändigtvis gör människor bättre. I Jeremia bok säger Gud själv att hans eget utvalda folk inte kommer att bli välsignade om de inte slutar med avgudadyrkan och börjar behandla människor som är olika dem på ett bättre sätt. I grunden är problemet Israels synd, men lösningen var inte endast att böja sig inför Gud – det var även att utöva rättvisa gentemot änkan, den faderlösa och invandraren.
Problemet var dessutom att Israel hade antagit en majoritetskultur och förlorade förståelsen av hur det var att vara en minoritet. När Gud utvalde Israel gjorde han det som det minsta och mest obetydliga folket, och det var en av anledningarna till utkorelsen. Idén är att den som är minoritet inte kommer förtrycka, eftersom de förstår vad det är att vara förtryckt.
En del av Israels synd under Jeremias tid var alltså att de hade förlorat vilken identitet de hade, nämligen befriade slavar, som nu tjänade den ende sanne Guden. När Andelius då vill göra problemet med rasism till en fråga om synd, vill jag ställa frågan: Vems synd ska vi börja med att bekämpa?
Andelius poängterar att en del av problemet i BLM-rörelsen är identitetspolitiken. Identitetspolitik handlar om att politik ska ordnas omkring vilken identitet en person har, inte omkring individer. Detta låter ungefär som hur de första Jesusföljarna agerade politiskt när de förföljdes under kejsare Nero på 60-talet. Deras lösning var inte att hävda sina romerska, grekiska eller judiska rättigheter, utan att fortsätta förkunna Jesus som Messias. Det handlade djupast sett om en identitet, identiteten i Kristus. Det var det som formade politiken och förkunnelsen som de tidiga kristna levde ut under förföljelsen.
I stället för att identitetspolitik som sådan nödvändigtvis är något negativt verkar den kunna användas av en grupp ledd av den helige Ande. Den användes då, och nu, för att identifiera vilka grupper som blir utsatta för synd, och vilka grupper som syndar. Det handlar inte nödvändigtvis om att bestämma värdet på en grupp, utan snarare om att demonstrera klyftor och på så sätt kunna bekämpa dem.
På ett liknande sätt utmanar Jesus oss att betrakta rättvisa som ett sätt att störa ordningen. Jesus visar oss att rättvisa inte alltid uppnås genom ordning, utan o-ordning. Det är inte genom att starta ett parti som Jesus tar itu med synd och orättvisa, utan genom att låta sig dödas för att uppstå och utgjuta sin Ande över denna världen.
Jag tror att vi som kyrka behöver ställa oss bakom de ohörda, förtryckta och marginaliserade och att det är ett väldigt tydligt exempel på vad kyrkan kan göra. Det handlar inte om politik i första hand – det handlar om synd och orättvisa. Synden övervinns inte av att vi ger våra liv till Jesus, den fördömdes och krossades av Jesus på korset. Vår uppgift som kyrka blir då att vara personer som agerar för rättvisans skull i Jesu namn genom att visa att vi kan avsäga oss politiska åsikter till fördel för rättvisan.
Black Lives Matter må stå för saker du inte håller med om, men du behöver inte skriva under på varje punkt som de står för bara för att du vill stötta deras ärende. Låt inte dina egna åsikter stå i vägen för rättvisa. När ordningen hindrar rättvisan är det vår uppgift som Jesusföljare att rubba ordningen för rättvisans skull, och ge våra liv för dem som har fått sina liv fråntagna.
Lukas Hagel, doktorand i exegetik vid Lunds universitet
