Det är många som har replikerat på min artikel där jag försöker förklara hur jag som troende kristen också kan förespråka ett etableringsstopp för konfessionella friskolor. Jag förstår att mitt ställningstagande kan väcka känslor. Det kan uppfattas som jag misstror konfessionella friskolor i allmänhet och kanske kristna friskolor i synnerhet. Låt mig vara tydlig, jag är medveten om att det finns bra kristna friskolor men jag är också medveten om att det finns skolor som begränsar elevers upplevelsevärld.
Läs också Stärk Skolinspektionen i stället för att förbjuda religiösa friskolor
Frågan är självklar: kan inte Skolinspektionen, med vässade verktyg, hantera de skolor som inte själva klarar av att hantera sitt uppdrag? Nej, är mitt svar. Ropen på Skolinspektionen ekar tomt. Det finns inga regleringar som skulle innebära att Skolinspektionen ständigt kan vara närvarande på en skola. Problemet i de fall där skolor missköter sig är att det kan ske mycket subtilt. Synen på synd och skam är inget som skrivs in i några styrdokument. Jag skulle vilja säga att det är en enkel utväg att hävda att Skolinspektionen ska få större befogenheter men ytterst svårt att med den åtgärden komma tillrätta med de problem som kan förekomma i konfessionella friskolor.
Frågan har rests varför redan etablerade konfessionella friskolor kan vara kvar – är inte dessa lika problematiska? Jag delar den undran men jag är också pragmatisk. Det förefaller finnas en politisk majoritet för ett etableringsstopp men däremot inte för ett förbud. Det förstnämnda utgör också en del av januariavtalet.
Jag är väl medveten om att det är ungefär 1 procent av Sveriges elever som går i konfessionella friskolor. Det finns ingen anledning att överdriva omfattningen av de utmaningar som jag menar finns för handen. Däremot måste problem adresseras även om de riskerar att drabba en, i jämförelse liten grupp. Det är en av våra skyldigheter som politiker.
Benjamin Dousa och Carl Nordblom, moderata ungdomsförbundet, oroar sig för att Liberalerna hänger upp sig på symbolpolitik snarare än att generellt förbättra svenska elevers kunskaper (Dagen 14/2). Låt mig ge ett axplock av åtgärder som Liberalerna föreslagit. På landsmötet i november beslutade vi att ta fram ett åtgärdsprogram mot skolsegregation och bristande likvärdighet. Vi har bara de senaste veckorna bland annat lanserat förslaget om statliga skolor i utsatta områden med förstärkt kunskapsuppdrag. Lägg därtill Liberalernas enträgna arbete för att fokusera på kunskap och studiero i en skola där alla ska ha samma möjligheter att lyckas oavsett social bakgrund. Jag kan försäkra Muf att Liberalerna fortsatt kommer att arbeta för att förbättra svenska elevers kunskaper.
Dousa och Nordblom väljer att referera till andra europeiska länder i sin argumentation för att konfessionella friskolor kan vara del av en lyckad integration. Jag skulle rekommendera att förhålla sig skeptisk vid jämförelser med andra länder. Det gäller oavsett område. Det kan vara frestande att på avstånd peka ut vissa faktorer som mer viktigare än andra, men svårigheten med den typen av landsjämförelser är att varje land har sin egen historia, sina egna sociala transfereringssystem och sin egen samhällsstruktur. Det gör det svårt att utan vidare isolera framgångsfaktorer och överföra dessa till ett svenskt sammanhang.
I sin replik menar Bo Nyberg att jag skulle förespråka en form av sekulärhumanism (Dagen 6/2). Jag har svårt att förhålla mig till det begreppet. Jag helt öppen med att jag förespråkar en sekulär stat. Var gränsen går i fråga om kristna kulturella traditioner är naturligtvis svår att dra. Jag vänder mig starkt emot att jag skulle argumentera att kristna värderingar är extrema och indoktrinerande. Däremot argumenterar jag för att kristna värderingar såsom de tolkas och predikas i vissa sammanhang kan verka indoktrinerande.
Avslutningsvis, vill jag verkligen framhålla behovet av att ha en öppen men respektfull debatt i den här typen av frågor. Det är aldrig enkla frågor när det kommer till religion och personlig tro. Kan vi hålla en respektfull ton tror jag dock att det finns ett behov av att tala om baksidan av en alltför dogmatisk tro och inte minst hur det präglar unga att vara i sådana miljöer.
Maria Nilsson, riksdagsledamot (L)
