Det är obestridligt att den kristna tron har judiska rötter. Därför finns frågorna där för alla oss som tror att Bibelns 66 böcker är Guds ord. Hur ska vi förstå den bibliska historien, dess förbund och deras förhållande till varandra?
Stefan Larsson (Dagen, 8 och 21 februari) resonerar om den kristnes relation till den judiska lagen inom ramen för sitt eget messiansk-judiska synsätt. Den avgörande frågan är dock vilket trosparadigm som bäst förklarar Bibeln, eftersom svaret dirigerar den kristnes förhållande till Mose lag. Betydande skillnader i olika teologier handlar här om hur Guds förbund med Abraham, Mose och Jesus relaterar till varandra. Råder det kontinuitet eller diskontinuitet mellan dem? Har något förbund företräde i någon bemärkelse, och i så fall hur och varför?
Läs mer | Stefan Larsson: Lagen bygger lärjungaskap
I en messiansk-judisk teologi finns mycket kontinuitet och Mose förbund har stort företräde. I den progressiva förbundsteologi som jag representerar finns både kontinuitet och diskontinuitet, och Jesus förbund har totalt företräde. Låt mig ge en skiss.
I detta synsätt är kontinuiteten mellan förbunden profetisk och ändamålsdriven. Allt som Gud lovar Abraham går alltså inte bara i arv i Isaks släktled till Israels folk, utan alla löften blickar i profetisk design fram till Jesus och får sina syften uppfyllda i honom.
När till exempel ”skriften förutsåg att Gud skulle förklara hedningarna rättfärdiga av tro, förkunnande den i förväg detta glada budskap för Abraham: I dig skall alla folk bli välsignade.” (Gal 3:8). Löftets intention låg i dess profetiska uppfyllelse.
Enligt min mening är det tydligt. Löftena kom inte att uppfyllas genom Abrahams många avkomlingar, utan genom en enda, Kristus (Gal 3:16). Därför är alla som tror på löftenas fullbordan i Jesus, han i vilka alla Guds löften fått sitt ja och amen (2 Kor 1:20), Abrahams avkomlingar och arvingar (Gal 3:29).
Det är också i Jesus som alla Guds syften fullbordas. Ty "allt är skapat genom honom och till honom" (Kol 1:17) och i Kristus har Guds plan av evighet blivit uppenbarad: att i Kristus sammanfatta allt i himlen och på jorden (Ef 1:9–10).
Den som inte ser hur lagens ändamål och slut är Jesus (Rom 10:4), ämnad av Gud för att uppenbara sitt väsens härlighet genom sin Son, kan missa något avgörande. Det var aldrig Guds avsikt att Sinai förbund skulle bestå.
Det nya förbundet som Jeremia profeterar om är inte Mose förbund 2.0, utan ett verkligt nytt förbund (Jer 31:31–34). Härligheten i förbundet vid Sinai avtog som strålglansen från Mose, men den överväldigande härligheten i det nya förbundet består för alltid i Jesus genom Anden (2 Kor 3:7–11). Vidare är det ett bättre förbund med bättre löften (Heb 8:6), vilket visar att det tidigare är föråldrat och försvinner (Heb 8:13). Diskontinuiteten mellan förbunden beror sålunda både på den profetiska intentionen i de tidigare och på överlägsenhet i det nya.
Läs mer | Stefan Larsson: Lagens tid är inte förbi
Adresserat till ”de som känner lagen” förklarar Paulus vilken konsekvens detta får för den kristnes relation till Mose lag. Så länge en kvinna är gift är hon genom lagen bunden till sin man så länge hon lever, men om han dör är hon fri från lagen att gifta om sig (Rom 7:2–3). På samma sätt råder lagen över en människa så länge hon lever (Rom 7:1), men nu har vi genom Kristi kropp blivit dödade från lagen och tillhör en annan, nämligen Jesus (Rom 7:4). Paulus poäng är oförneklig: Mose lag binder inte den kristne.
Oron att detta skulle leda till laglöshet är teologiskt obefogad. Bara för att vi som kristna inte längre har Mose lag betyder det inte att vi inte har någon lag alls. Som Paulus skriver ”jag är inte utan Guds lag utan lever i Kristi lag” (1 Kor 9:21).
Hos Paulus framträder Kristi lag som en princip att i kärlek självuppoffrande tjäna. Ty han ”gjorde sig själv till allas tjänare” (1 Kor 9:19) och menar att Kristi lag uppfylls när vi bär varandras bördor (Gal 6:2). Det var så som Jesus älskade och själv befallde: ett nytt bud ger jag er, att ni skall älska varandra så som jag har älskat er (Joh 13:34).
Som det tidigare förbundets kärleksbud sammanfattade det äldre, sammanfattar detta nya kärleksbud det nya förbundets etik. För Guds folk, som i Jesus blivit ett (Ef 2:11–3:11), är detta ett paradigmskifte: vi följer inte Gud genom det gamla förbundets lagbud, utan Guds eget exempel i det nya.
Detta leder inte till avsaknad av etik utan till en djupare etik. Därutöver underminerar Kristi lag självrättfärdighet eftersom den formar till likhet med Gud och därmed ger honom all ära (2 Kor 3:18, Rom 8:28). Kristi lag är således överlägsen Mose lag.
Markus Holmbom, pastor Pingstkyrkan Skellefteå
