I ett inlägg i Dagen (5 mars) förde jag fram principiella skäl till varför konversioner i Sverige bland asylsökande inte bör utgöra grund för asyl. Inlägget har blivit besvarat i Dagen (12 mars) av Anna Lindblad, en grupp kristna ledare, samt Christer Angerbjörn.
Flera av skribenterna hänvisar till EU:s skyddsgrundsdirektiv och dess ”sur place”-artikel, som innebär att asyl kan beviljas även baserat på omständigheter som uppstått efter att den asylsökande lämnat sitt hemland. Det kan till exempel handla om att det allmänna säkerhetsläget i ursprungslandet har förändrats medan man befunnit sig utomlands, men det kan också handla om nya omständigheter som den asylsökande själv har skapat på plats i det nya landet. När det gäller konvertiter är det den senare kategorin som är aktuell.
Det land där asyl söks har enligt direktivet rätt att neka asyl om "risken för förföljelse grundar sig på omständigheter som den sökande genom eget beslut har skapat". Att "skapa" nya asylskäl kan dock vara acceptabelt om de handlingar som orsakat de nya omständigheterna är "ett uttryck för och en fortsättning på åsikter eller en inställning som sökanden hade i ursprungslandet". Konversion som sker i Sverige under asylprocessen kan rimligtvis inte ses som en fortsättning på tidigare verksamhet i hemlandet utan är per definition en avvikelse från tidigare beteende. Poängen i direktivet måste rimligen vara att personliga asylskäl i allmänhet inte ska kunna "produceras" på plats i det nya landet, vilket alltså är vad jag tidigare påstod.
Det förekommer till exempel att asylsökande före detta muslimer bränner koraner offentligt i syfte att försvåra ett återvändande till hemlandet och därmed producera nya asylskäl. Jag jämställer inte koranbränning och konversion i övrigt, men det finns en likhet i att båda handlingarna i princip kan användas som verktyg för att producera nya asylskäl på plats i det nya landet. Och jag menar alltså att varken koranbränning eller konversion i Sverige bör accepteras som asylskäl.
När det gäller mitt resonemang om att konversioner inte är någon enhetlig företeelse tror jag att mina meningsmotståndare delvis missar min poäng. Min poäng är alltså att konversioner generellt inte är någon snävt, isolerad, andlig process, utan en process som – oavsett var i världen den sker – är beroende av människans livssituation i stort. Men det innebär också att bland asylsökande från till exempel Afghanistan och Iran – vilka i allmänhet behöver kunna uppvisa personliga skyddsskäl för asyl – kan vi förvänta oss en ökad benägenhet till konversion just för att en konversion kan öka möjligheten till asyl. Men som jag betonade i mitt första inlägg: En konversion som sker i syfte att stärka möjligheten till asyl behöver inte vara en skenkonversion, utan kan samtidigt vara genuin och uppriktig. Men min poäng kvarstår: Det är inte rimligt att idka denna typ av byteshandel, där asyl i praktiken ges i utbyte mot konversion.
Det som framför allt verkar skilja mig från mina meningsmotståndare är att jag inte ser behandlingen av asylsökande konvertiter som en isolerad företeelse utan som en del av migrationspolitiken i stort. Ett grundläggande problem med Sveriges och EU:s migrationspolitik är att man förbundit sig till asylprinciper utan att ta hänsyn till vår mottagnings- och integrationskapacitet och utan att göra någon ordentlig konsekvensanalys. Detta system fungerade hjälpligt så länge de flesta människor i världen som berördes av asylprinciperna i praktiken ändå inte hade möjlighet att göra anspråk på sina rättigheter. Men när det öppnades vägar för migranter in till EU och Sverige, vilket kulminerade 2015, visade sig systemet snabbt vara ohållbart.
Jag befarar att samma ohållbara situation kommer att uppstå igen om vi beviljar asyl för konversion på plats i Sverige. Det finns cirka 2 miljarder muslimer i världen. Många av dem lever under enkla förhållanden eller i direkt fattigdom, och ofta under politiskt och religiöst förtryck. Anta att vi kunde ställa följande fråga till dessa människor: "Om en konversion till kristendomen skulle ge dig och din familj asyl i ett västland, skulle du ta den möjligheten?" Jag tror att en betydande andel muslimer skulle svara jakande på den frågan. Utöver de principiella skäl mot asyl för konversion som jag tidigare fört fram finns det alltså praktiska skäl: Om vi beviljar asyl för konversioner i Sverige och denna möjlighet blir känd bland muslimer på bred front kan det snabbt försätta oss i en ny ohållbar situation.
Martin Kroon, Osby, professor i maskinteknik
