Linnea Åberg och Sofia Jonsson uppmanade i Dagen den 2 oktober kristna att ansluta sig till den globala klimatrörelsen. Men genom sin retorik gör sig Åberg och Jonsson till en del av den osunda klimatalarmism som vi sett prov på den senaste tiden och som saknar vetenskapligt stöd. Bland annat skriver de att "redan nu behöver vi agera för att nästa generation ska ha en framtid".
Den globala klimatrörelsen visar, om något, att människan är skapad för tillbedjan och att hon längtar efter att få hänge sig åt ett högre syfte. Och när man förkastat Skaparen börjar man istället tillbe det skapade, i detta fall klimatet.
Det stora engagemang vi nyligen sett i klimatdemonstrationer världen över är snarast ett uttryck för okunskap och oreflekterat flockbeteende. IPCC:s (FN:s klimatpanel) sammanställningar är i viss mån politiserade, men de utgör trots allt den mest ambitiösa sammanställningen av forskningen kring klimatförändringar. Det vore därför önskvärt att fler människor faktiskt läste denna rapport, åtminstone den summering av det vetenskapliga läget som inte är alltför omfattande (den är cirka 80 sidor lång) – istället för att agera utifrån hörsägen och den ofta ytliga och tendensiösa rapporteringen i media.
Läs också Peter Halldorf: Flygskam är fel väg till förändring
IPCC:s senaste naturvetenskapliga sammanställning är från 2013. Där gör man bland annat förutsägelser av klimatet baserat på olika utsläppsscenarier för koldioxid. Fyra scenarier, RCP2.6, RCP4.5, RCP6.0 och RCP8.5, analyseras. Det sista scenariot är "det värsta" och innebär att förbränningen av fossila bränslen under överskådlig framtid följer nuvarande trender. Scenariot RCP6.0 innebär att utsläppen av koldioxid fortsatt ökar under några årtionden framåt men att vi under andra halvan av 2000-talet börjar minska koldioxidutsläppen. Detta scenario är fullt rimligt och skulle enligt prognoserna ge en medeltemperaturökning på mellan 1,5 och tre grader år 2100. Motsvarande höjning av havsnivåer är 0,3 - 0,6 meter. Förändringarna kommer att ställa krav på anpassning från människans sida, men de är knappast alarmerande och de förebådar inte mänsklighetens undergång.
Åberg och Jonsson hänvisar till rapporter och prognoser för antalet så kallade klimatflyktingar. Det är svårt nog att förutsäga det framtida klimatet, än svårare då att förutsäga hur och i vilken utsträckning människor kommer att påverkas. Dessa förutsägelser om framtida klimatflyktingar kan därför inte ses som annat än spekulationer, och de bör inte ligga till grund för politiska beslut.
Åberg och Jonsson hävdar – i klimatalarmismens anda – att klimatförändringarna skapar flyktingar redan nu. Men medeltemperaturökningen i dag bedöms (enligt IPCC, 2013) vara cirka 0,8 grader jämfört med slutet av 1800-talet, och de naturliga variationerna i vädret är betydligt kraftigare än denna måttliga ökning. Extrem torka, översvämningar och naturkatastrofer utgör exempel på naturliga variationer i vädret. De har inträffat tidigare och de hade fortsatt att inträffa oavsett klimatförändringar. Att människor drabbas av naturens härjningar är olyckligt och vi bör hjälpa dem som drabbas, men de naturkatastrofer vi ser i dag kan inte skyllas på klimatförändringar. Enligt IPCC finns det heller ingen anledning att tro att antalet naturkatastrofer och kraftiga oväder skulle öka till följd av klimatförändringarna. De enda förändringar på detta område som förutsägs är en något mer ojämn fördelning av nederbörden.
Läs även: Linnea Åberg och Sofia Jonsson: Klimatet är en lärjungafråga
Åberg och Jonsson ser också klimat och miljö som "vår tids allra största fråga", och blandar då ihop två frågor som ska hållas isär. Klimatfrågan handlar om huruvida människans utsläpp av växthusgaser är orsaken till den temperaturökning vi observerar och vilka åtgärder vi eventuellt bör vidta för att motverka detta. Men koldioxid är inte något gift som i sig förpestar jorden. Tvärtom är koldioxid en förutsättning för liv på jorden, och en måttlig ökning av mängden koldioxid i atmosfären behöver inte vara negativt. Klimatfrågan är därför väsensskild från miljöfrågor, som till exempel handlar om utsläppen av plast i vattendrag och världshav, vilket är ett reellt problem.
Det centrala i det kristna budskapet är att det eviga gudsrike som kommer att bestå bortom döden och domen nu är tillgängligt för alla människor att bli en del av. Kyrkans uppgift är att gestalta detta rike, och här måste huvudfokus vara att leda och fostra människor in i Guds rike. Att måna om skapelsen är också en naturlig (om än underordnad) del av det kristna lärjungaskapet. Men om man vill måna om skapelsen finns det betydligt mer angelägna frågor att engagera sig i.
Martin Kroon, professor i maskinteknik vid Linnéuniversitetet
Läs även Joakim Hagerius: Gretas tårar väckte de unga – nu behövs vuxen saklighet
