Under sommaren har jag besökt Filadelfiakyrkan i Stockholm. Så många fina upplevelser. Jag är imponerad av mötesledarna och deras naturliga och innerliga ledning och församlingens förbönsstunder.
Jag har blivit så berörd av pastorernas predikningar, det har varit avslappnat med humor och ändå så evangeliskt centralt. Pastorerna är föredömen i hur man möter sin publik.
När vi sedan också fick vara med om dopförättning där ett dussin ungdomar döptes rördes vi på djupet. Så roligt med duktiga sångare och skickliga musiker – och när sedan det är mixat av unga killar som låter baskaggen höras och det finns en bra balans mellan sång och orkester då är det kul!
Men. Varför bara lovsång? Jag vill ha mer! Mycket mer! Jag vill ha unison sång, sånger som lyfter där alla kan vara med och sjunga. Körsång. Blåsorkester. Gospelkör. Orgelklang. Solister. Snälla, avfärda mig inte nu som en gammal gnällig gubbe som inget begriper. Jag förstår att lovsången har sin plats i gudstjänsterna – men den kan inte täcka alla musikaliska behov. Det blir för enkelriktat och tjatigt.
Jag har alltid arbetat som sångare med inställningen att nå ut med budskapet till människor utanför församlingens gemenskap. Det har inneburit framträdanden i folkparker, på nattklubbar och dansställen där jag sjungit om min tro och mött folk som inte är vana att gå i kyrkan. Med all respekt är jag rädd för att den kategorin av människor inte springer till våra kyrkor på förmiddagsgudstjänster för att höra lovsång. Lovsången har sin plats men den är mer inriktad för oss redan troende.
Det handlar om att få in mångfalden i kyrkan igen.
Varför tycker jag då att detta är så betydelsefullt ? Jag ser flera anledningar till att det är viktigt att verka för ett bredare och mer varierat musikliv. Det för mig viktigaste skälet är att musikens uppgift i kyrkan framför allt är att vara evangeliserande. Jag brinner för detta!
Det är vår uppgift som kristna att berätta för andra om vår tro, och ska människor upptäcka det glada budskapet måste det finnas musik som kommunicerar och talar till människor.
Jag önskar att sången och musiken också ska kommunicera med människor utanför kyrkan. Själv längtar jag i dag efter väckelsemöten där god gemenskap och glad musik står i centrum. Väckelsemöten med ett klart budskap: därför ska du bli en kristen!
Fortfarande när jag är ute och sjunger, märker jag att musik skapar intresse långt utanför kyrkportarna. När man ordnar musikgudstjänster händer det ofta att pastorerna säger till mig att det kommer människor de aldrig har sett i kyrkan tidigare. Under många år arbetade jag också i väckelsekampanjer och där hade musiken en stor betydelse för att nå människor.
Det finns också andra skäl till att försöka få till stånd en större mångfald inom musiklivet i frikyrkan. Ett skäl är att vi har en musikskatt att förvalta. Det handlar om ett kulturellt kapital. Frikyrkan var en gång känd för sin glada musik, och den har en sångskatt som sträcker sig från Lapp-Lisa fram till våra dagar. Det är en skatt som bör vårdas.
Ytterligare ett skäl till att arbeta för större mångfald och variation i musiklivet är att körsång är en folkrörelse i Sverige. Mängder av människor sjunger i kör, bara för att det är roligt! Om inte vi inom frikyrkan håller körerna vid liv, riskerar vi att missa det tåget.
Läs också: Lovsången – en tillgång men även ett bekymmer
Till sist handlar det också om att bjuda på musik som når över generationsgränserna. Jag vet att många församlingsmedlemmar i Pingströrelsen över 50–55 år håller med mig, när jag säger att musiklivet borde innehålla större variation. Om man ser sig om i bänkarna i kyrkan består församlingen till inte ringa del av just denna ålderskategori. Förr sjöng man alla tillsammans, gammal och ung, i "körer" som man sa då – körer som alla kunde vara med i.
Tänk om det duktiga lovsångsteam som ofta finns på plats skulle spela sånger som är välkända. Då skulle alla kunna sjunga med – vilket tryck det skulle bli!
Kristen musik får inte bli nostalgisk eller tillbakablickande, det ska vara levande musik som skapas och utvecklas. Men jag tror att många fler människor skulle dras till kyrkan om vi i högre grad använde oss av artister och körer som bjuder på sig själva, som kommunicerar med publiken och ger det glada budskapet att vi alla är Guds älskade barn, trots att vi är eländiga syndare.
Till sist vill jag ställa den fråga som jag själv en gång fick av riksevangelist Berthil Paulson: ”Vem sjunger du för?” Sjunger vi för oss själva, för vår egen tillfredsställelse? Eller för att nå ut med budskapet?
Nils Börge Gårdh, sångare
