Två stora frågor får den hebreiska Bibelns profetiska litteratur – heliga texter för såväl judar som kristna – att framstå som mer glödhet än på länge: migrationen och klimatet. Bägge är frågor som hör samman med de socioekonomiska klyftorna i vår värld. Men hur många av oss vill erkänna, eller är ens medvetna om, sambandet mellan talet om migrationskontroll och värnandet av vår egen välfärd och säkerhet?
Inom alla politiska partier talas i dag mer om migrationen som ett problem än som en möjlighet. "Vi närmar oss nu den punkt där det blir nödvändigt att ta ställning", konstaterar Stefan Jonsson, professor vid Linköpings universitet. "Antingen en framtid där människan, alla människor, har rätt att flytta och få en fristad när de behöver det. Eller också en framtid där bara en viss sorts människor kan röra sig fritt över gränserna." (Dagens Nyheter 5 juli)
I den massiva kritik som profeten Jeremia i sin boks 22:a kapitel avlossar mot det befintliga politiska ledarskapet i Jerusalem på 600-talet f Kr, ställs frågan vad som definierar en politiker: ”Är det att vara konung, att pråla med cederträ?” (Jer 22:15)
Kungen i fråga, Jojakim, var omåttligt förtjust i spatiösa villor och påkostad inredning. Samvetslöst anlitade han arbetskraft som han inte behövde betala mer än en spottstyver. Jeremia ställer sig i protest utanför kungens palats och tar upp frågan vad som konstituerar ett politiskt ledarskap. Och därtill, vad som konstituerar religionen. I Jeremiaboken 22:6 möter vi vad som beskrivits som en av Bibelns mest anmärkningsvärda verser när en jämförelse görs med en tidigare kung, Josia: "Han värnade den svages och fattiges rätt … Är det inte att känna mig?"
Det tänkvärda är att det inte sägs att kunskap om Gud leder till rättvisa och rättfärdighet. Inte heller påstås det omvända, att social rättfärdighet leder till att man lär känna Gud. Vad som sägs är att de två är ett och desamma: att värna den svages och fattiges rätt är att känna Gud. Med andra ord, praxis är trons natur, något som genomgående utgör profetians egg i de bibliska texterna.
I ett samhälle i antiken där en majoritet fortsatte att värna sin egen välfärd och säkerhet, placerade profeterna en sårbar triad överst på agendan: främlingen, den fattige, den faderlöse. Profeterna är språkrör för dem som på grund av krig, fattigdom, svält och oansvariga politiker drivits till randen av tillvaron. Dessas villkor är aldrig förhandlingsbara i den profetiska litteraturen. Flyktingens och invandrarens önskan om jämlikhet med de redan privilegierade är, menar profeterna, fullt legitim.
Hur har vi kunnat hamna i en situation där knappast någon ledande politiker ens vågar citera FN:s generalsekreterare Antonio Guterres när denne nyligen uttryckte sig just så: "Migrantens sökande efter jämlikhet är legitim"?
Sanningen är, vilket också Stefan Jonsson påpekar, att de flesta partier har övertagit SD:s falska narrativ om att migranterna är ett hot mot vår välfärd och vår säkerhet.
Här framstår de bibliska profeterna som röster från ett annat håll, ett häpnadsväckande socialt fenomen som utan omskrivningar hävdar det motsatta: det är tvärtom vår ovilja att ta ansvar för främlingen, det fattige och den faderlöse som utgör det största hotet mot vår välfärd och vår säkerhet.
En profet som Jeremia utsätter den styrande makten för oavbruten granskning. Det är den måttlösa livsstilen – försvaret av den egna så kallade välfärden – med medföljande sociala underlåtenheter och förtrycket av skyddslösa flyktingar och fattiga arbetare som får profeten att rasa.
Ordet rättvisa används flitigt av profeterna, nästan alltid sida vid sida med ordet rättfärdighet. De två utgör en nyckelfras om en samhällsordning som utmärks av omsorgen om de svagaste. Rättfärdighet i profeternas värld är ingen abstrakt religiös dygd. Det rör sig om något ytterst konkret: att öppna handen för flyktingen, den fattige och den föräldralöse. Ingenting – allra minst värnandet om den egna välfärden och säkerheten – kan urskulda en orättfärdig behandling av de svagaste medlemmarna i den mänskliga gemenskapen.
Hos profeter som Jesaja och Jeremia börjar en radikal universalism brisera i de bibliska texterna. Gudsbilden befrias från projektioner när profeterna talar om en Gud som tillhör alla, inte bara en viss etnisk eller religiös grupp. En självgod nationalism angrips eftersom profeterna menar att hela den bebodda världen, allt skapat, finns inom den gudomliga planens radie.
Medan svensk, och europeisk, migrationsdebatt förskjuts allt närmare avgrunden finns all anledning, om inte annat för de kristna, att uppmärksamt läsa den bibliska profetlitteraturen. Den framstår som en samtida politisk text, på samma gång som profeterna ser att den mörka roten sitter i människohjärtat med dess benägenhet för självbedrägeri, att skjuta upp och förneka.
Peter Halldorf, författare
Läs också: Profeten Jeremia blev Peter Halldorfs följeslagare – mitt i mörkret
