Varje predikant borde ha en död mentor. Jag tackar Gud för min: John Newton (1725-1807). Klingar namnet bekant? Med respekt, det borde det göra. Han författade trots allt vad som måste anses vara den mest älskade och sjungna hymnen genom tiderna, "Amazing Grace", på svenska "Oändlig nåd".
Newton var, innan han blev frälst, ingen trevlig man. Faktum är att läser du i hans brevsamlingar kommer du snart upptäcka orsaken till varför han, i sin berömda hymns första mening, kallar sig själv ”a wretch” (”en usling”). Inte bara var Newton en hädare av rang – han var även kapten på ett slavskepp som tog människor från Guinea till de brittiska kolonierna, där de såldes som slavar (om de överlevde den mardrömslika skeppsfärden). Efter sin omvändelse återgav Newton de vidrigheter som ägde rum på skeppen och beskrev, genom djup ånger, sitt eget deltagande. Hans vittnesbörd är minst sagt gripande.
Min avsikt är inte att ge en heltäckande biografi av John Newton. (Jag rekommenderar varmt Jonathan Aitkens bok John Newton: From Disgrace to Amazing Grace.) Jag vill i stället belysa det kanske mest centrala i hans liv och förkunnelse: Newton visste vem Gud var och han visste vem han själv var. Därför förstod han någonting av hur förunderlig Guds nåd är.
Predikanter, Gud har kallat oss till att förkunna evangelium: att peka mot denna oskattbara skatt, Jesus Kristus! Att peka mot Golgata, där Guds Son frivilligt tog vredesförtjänande syndares plats, bar deras straff och betalade deras skuld. Där Han blidkade vrede och sonade synd. Att peka mot en tom grav och en besegrad död. Att berätta för syndarna att de nu, genom omvändelse och tro, inte bara blir förlåtna utan också upptagna i Guds familj. Tala om ”amazing grace”!
Ord kan inte beskriva storheten i evangeliet och inte heller det förtroende vi har anförtrotts. Tänk att vi, i all vår bräcklighet och otillräcklighet, får proklamera dessa ärofyllda sanningar. Har Gud kallat mig till denna uppgift kan jag vara säker på att människors räddning inte beror på min ojämförbara övertalningsförmåga. Det är inte budbärarens kvalitet som är avgörande för skörden utan kvaliteten i det framförda budskapet. "Evangelium är Guds kraft till frälsning för var och en som tror" (Rom 1:16). Guds kraft är ett övernaturligt budskap om historiska händelser som kommer med en vädjande inbjudan. Genom sin Ande agerar Gud när orden förkunnas och för så människor till omvändelse och frälsande tro.
Därför vädjar jag: Låt oss inte rubba evangeliets och nådens sanningsordning när vi delar detta budskap.
Sanning 1: Människa, du är mindre älskvärd än du någonsin kunde tro.
Sanning 2: Människa, du är mer älskad än du någonsin kommer förstå.
Ordningen är biblisk och gudagiven – och Gud vet vad Han gör. Vi gör ingen en tjänst genom att hoppa över sanning 1 eller genom att byta plats på sanning 1 och 2. Framkommer det i vår förkunnelse att Gud inte älskar syndiga människor därför att de är älskvärda, utan för att Han är kärlek? Trixar vi med detta tömmer vi nämligen nådakonceptet på både betydelse och effekt. Nåd innebär att den som förtjänar fördömelse i stället möter kärlek. Förståelsen av denna nåd förvandlar liv. Men när vi delar ut botemedlet (”Gud älskar dig så mycket, min vän”) till någon som ännu inte har fått diagnosen (”Du står evigt skyldig, min vän”) får detta inte sällan förödande effekter långsiktigt. Vi tänker kanske att sanning 1 kan komma senare, men genom att initialt reducera sanning 1, reduceras oundvikligen samtidigt sanning 2.
Newton greppade detta. Hans sista kända ord, uttalade på dödsbädden, vittnar om det: "Fastän mitt minne börjar blekna minns jag två saker mycket tydligt: jag är en stor syndare och Kristus en stor Frälsare." Den före detta slavkaptenen visste att det han hade tagit emot var nåd, en gåva han inte kunde förtjäna om han så hade tiotusen evigheter på sig. Han visste att han inte var älskvärd, men gränslöst älskad. Hans ord kan upprepas av varje person som inser Guds nåd. Du behöver inte ha varit slavhandlare, gängmedlem eller porrskådis för att stämma in i dem. Det räcker om du har växt upp i en kristen familj, varit med i kyrkan hela livet och någonstans på vägen mött Jesus Kristus till frälsning.
Låt oss inte ersätta Bibelns nådakoncept med en modern och efter tidsandan skräddarsydd bekräftelseutdelning. Goda nyheter är goda endast för den som har förstått att de befintliga förutsättningarna är allt annat än goda. Utgångsläget är inte, enligt Skriften, att människan är älskvärd, det vill säga värd Guds kärlek – snarare tvärtom. Det är när denna pollett trillar ned som "du är mer älskad än du någonsin kan förstå" föder djup ödmjukhet, tacksamhet och överlåtelse. Predikanter, låt oss inte beröva någon enda tillfredställelsen i att tårögt stämma in i orden: "amazing grace, how sweet the sound, that saved a wretch like me".
Nima Motallebzadeh, pingstpredikant, teol stud
