Sexuella övergrepp ebbade inte ut efter den kraftsamling som följde på metoo-uppropen. Många har vågat tala högt om egna erfarenheter, men fortfarande döljs många under ytan, inte minst de övergrepp som sker i kristen kontext. Som samtalsterapeut och medgrundare till Kristna själavårdsinstitutet med mångårig erfarenhet av brottsutsatta är det smärtsamt att se att de platser som borde vara de allra tryggaste, hemmet och kyrkan, inte alltid är det.
Våra församlingar måste ta på sig uppgiften som ”vårdcentral för sårade” på allvar. Från talarstolen och i hemmen måste en sund kvinno- och människosyn undervisas.
Att kunna möta personer utsatta för övergrepp eller trakasserier förutsätter att det finns personer med kompetens att ge rätt typ av stöd och som kan hänvisa till rätt instans då egen kompetens inte räcker.
Som församling behöver vi ha kompetens att hantera den andliga aspekten av sexuella kränkningar och trauman och hantera situationen utifrån det allvar den utgör. Det handlar om att förstå vilka skador och biverkningar sexuella övergrepp ställer till med. Vi talar om till exempel relationsproblem, ätstörningar, trasiga äktenskap, självskadebeteenden, ångest, tillitsbrist och skev gudsbild.
Förövare finns i alla sammanhang – en verklighet jag möter både i min verksamhet med klienter och som föreläsare i församlingssammanhang. Vi behöver kunskap för att våga konfrontera förövare på ett ingripande sätt som bland annat innebär att hjälpa den utsatta att göra polisanmälan och inte rädas att fånga upp och stötta gärningsmannen och dennes närstående.
Förövaren kan vara en församlingsherde, äldste, ungdomsledare eller en högaktad församlingsmedlem. Avslöjande av sexuella övergrepp skapar svallvågor och det krävs kunskap, mod och handlingskraft att hantera det.
Förövare, vare sig det handlar om män eller kvinnor, behöver av samhället få både straff och behandling. Straff för att markera att handlingen är oacceptabel och som en upprättelse för offret att det inte är dennes fel. Behandling behövs för att hjälpa gärningspersonen att förstå vad den ställt till med. Genom till exempel skadestånd kan denne få ge något uns av återupprättelse åt offret. Skadestånd som kan användas till behandling och terapi.
Personen som döljer sig bakom gärningen måste exponeras, främst för sig själv, men även inför kunniga behandlare som vågar och vill vara den som följer med förövaren ner i grumliga vattnen. Inte sällan finns egna övergrepp och kränkningar i förövarens bagage samt nedsatt empatiförmåga. Händelser som aldrig blivit bearbetade och som skapat en självbild fylld av självhat och hävdelse i form av maktbegär och otyglade lustar.
I dag utgör pornografin en stor fara. Ett klick i telefonen så serveras perversiteter av de mest makabra slag. Den skeva syn på sexualitet som förmedlas genom pornografi och dess konsekvenser för individerna måste öppet problematiseras och fördömas. När församlingar är öppna för stöd till dem som kämpar med sådana begär minskar risken att de egna begären styr med många negativa konsekvenser. Som att partnern råkar ut för perverterat tvång på grund av att filmernas innehåll uppfattas som normalt.
På samma sätt är otrohet en slags sexuell kränkning som underminerar tilliten i äktenskapet. I Matteus 5:28 läser vi: ”Men jag säger er, var och en som med begärelse ser på en annans hustru, (människa; mitt tillägg) han har redan begått äktenskapsbrott med henne i sitt hjärta.”
Sexuellt övervåld handlar inte enbart om mäns övergrepp mot kvinnor utan även om övergrepp mot män och barn. Vi vet att det finns kvinnor som säljer sina barn till prostitution och pornografi och själva tillfredsställer sig genom övergrepp på egna eller andras barn – i Sverige, i dag. Det är fakta som är svåra att ta till sig. Hur detta isberg av övergrepp ser ut under ytan vet vi inte. Och kanske vill vi helt enkelt inte veta?
Trauman sätter djupa spår i offret och min önskan är att alla de som på olika sätt arbetar i våra församlingar ges kunskap om vad offer för övergrepp – andliga, psykologiska, ekonomiska sociala och fysiska – går igenom. Först då kan församlingen bli den "vårdcentral för sårade" för den som äntligen vågar berätta. Genom att rusta sig, formulera och arbeta i enlighet med användbara handlingsplaner i händelse av trakasserier och övergrepp. Det är så vi kan få mod att våga värna varandra.
Anne Holmdahl, auktoriserad socionom, samtals- terapeut och medgrundare till Kris – Kristna själavårdsinstitutet
