Jag reagerade när jag såg artikeln med rubriken "Är den helige Ande en feminin del av Gud? " (Dagen 8 november). Visst är det viktigt att hitta kvinnliga möjligheter till igenkännande bland Bibelns blad, men jag tänker att det är ännu viktigare att följa Guds tanke i Bibeln och söka sådan identifikation på rätt ställen, där det är menat.
Själv kan jag inte se att det är just hos den helige Ande som vi uppmanas att söka en feminin identifikation. Dels finner vi inte i någon vers att Bibeln själv gör en sådan tolkning. Och sedan stämmer det inte att hebreiskans ord för Anden, ”ruach”, alltid är feminint. I många av de 378 förekomsterna framgår inte genus, och jag räknar till 33 verser där ordet ”ruach” faktiskt står i maskulinum, som när Gud säger: ”Min Ande ska inte bli kvar (”yadón”, maskulinum) i människorna för alltid” (1 Mos 6:3).
I syndabekännelsepsalmen 51 ber David först i vers 12 om en ”ruach nachón”, en frimodig ande i maskulinum, och sedan i vers 14 om en ”ruach nedivá”, en villig ande i feminium. Genus växlar eftersom Bibeln inte gör någon poäng av Anden som könad. Hebreiskan saknar ett neutralt genus för det som är abstrakt, men i grekiskan ser vi sedan Anden beskrivas med neutrum (”pneuma”), liksom i latinet (”spiritus”).
Något som däremot är intressant, vilket C.S. Lewis påpekade, är att ordet för människans själ är feminint i den bibliska regionens alla språk: hebreiskans ”nefesh” och ”neshamá”, grekiskans ”psyché”, latinets ”anima”, så även tyskans ”die Seele” och ryskans ”dusha” (där anden är maskulin, der Geist och ryskans duch). Man kan nästan hävda att Gud har krattat den grammatiska manegen för brudmystik – varje mänsklig själ får bli älskad och ta emot Kristus som sin himmelske brudgum (2 Kor 11:2, Upp 19:7), vare sig själen råkar bo i en manlig eller kvinnlig kropp.
Men det betyder inte att det manliga skulle vara gudomligt och det kvinnliga enbart mänskligt. Det kvinnliga har sitt ursprung i den treeniga gudomen, precis som det manliga. Det är enheten av man och kvinna som är skapad till den treenige Gudens avbild, när Gud sade: "Låt oss göra människor till vår avbild" (1 Mos 1:26). Och man kan i denna enhet se en parallell att mannen särskilt avbildar Fadern, medan kvinnan särskilt avbildar Sonen eller Kristus.
Som den nicenska trosbekännelsen beskriver det föds Sonen fram ur Fadern. På ett liknande skapades Eva ur Adam (1 Mos 2:21–23, Heb 1:5). Genom Faderns kärlek till Sonen (Matt 3:17) skapas nytt liv genom Sonen (Joh 1:3), liksom kvinnan föder nytt liv av mannens kärlek. Både Sonen och kvinnan liknas vid en fruktbärande vinstock som Fadern ömt pysslar om (Ps 128:3, Joh 15:1). Sedan är kärleken mellan Fadern och Sonen, den ”anda” som råder mellan dem, den helige Ande (duvan vid Jesu dop, Matt 3:16). Våra två kön som man och kvinna och kärleksladdningen mellan dem är alltså tre direkta avbilder av himmelska storheter inom treenigheten – att upplösa detta vore att göra vår mänskliga samvaro fattigare på Guds dimensioner.
Vi ser dock att Guds son (liksom även vi) inom sig rymmer både manliga och kvinnliga sidor. Den himmelske Brudgummen valde att födas och framträda här på jorden som en man bland män, men han liknar också sig själv vid en ömsint kycklingmamma (Luk 13:34). Och det är i Ordspråksboken vi möter den starkaste kvinnliga Kristusbilden. Guds vishet, på hebreiska "Hohmá" och på grekiska "Sofia", är en lekfull medhjälparinna redan vid skapelsen (Ords 8:22-31, 3:19) som nu dukar sitt nattvardsbord och sänder ut sina tjänarinnor för att kalla syndare dit (Ords 9:2–5). Nya testamentet ger oss tolkningsnyckeln att Kristus är Guds vishet (1 Kor 1:24, Matt 11:19). Och i Ordspråksbokens sista kapitel 31, Bibelns enda med bekräftat kvinnligt författarskap, undervisar kung Lemuels mor, och ger oss en kraftfull kvinnlig förebild: "eshet hayil", den "driftiga hustrun" som snarare skulle översättas med "kraftkvinnan".
Till sist några ord om den missvisande översättningsvarianten ”gudsvind” i 1 Mos 1:2. Det är sant att ”ruach” ofta betyder vind, vid över 100 av 378 förekomster. Men kombinationen ”Ruach Elohím” står i Moseböckerna alltid för Guds Ande, en personlig närvaro som uppfyller Guds tjänare med särskild vishet: drömtydaren Josef (1 Mos 41:38), konstnären Besalel (2 Mos 31:3), hednaprofeten Bileam (4 Mos 24:3). Och i skapelsepsalmen 104 läser vi i vers 29-30 att Gud skapar liv med sin ”Ruach” efter att ha tagit djurens ”ruach”. Det handlar alltså om ande och inte vind.
Den enda parallellen till nymodigheten "gudsvind" som jag kan komma på är det japanska begreppet kamikaze, en "gudsvind" som sägs ha sänkt en mongolisk anfallsflotta år 1281. Gud bevare oss för kamikazeexegetik i skapelseberättelsen!
Tony Larsdal, präst och bibelöversättare
