Den svåra frågan om kyrkan och politiken har föranlett olika debattartiklar och intervjuer på senaste tid. Närmast tänker jag på artikeln av socialdemokraten Jesper Eneroth (13 juli 2017) men även på en intervju i Kyrkans tidning med partiordföranden Stefan Löfven.
Det är rätt att kyrkan ska finnas för alla sina medlemmar inte enbart för dem som ofta deltar i gudstjänstlivet, utan för alla som bor inom församlingen, som Eneroth skriver. Jag vill till och med radikalisera detta: Kyrkan är beroende av sina medlemmar men dessa förfogar inte över kyrkans ändamål och detta riktar sig till alla, även till dem som aldrig deltar i gudstjänsten och heller ännu inte är döpta. Men Jesper Eneroth underskattar vikten av en levande aktiv församling av kött och blod. Uttrycket ”de som bor inom församlingen” antyder uppfattning om församlingen fortsatt bara som en del av rikets indelning med medlemmar utan delaktighet. Kyrkans medlemmar är ”levande stenar” (1 Petrusbrevet 2:5 ).
Det synes mig som om Jesper Eneroth fortsatt är påverkad av äldre partivänner, vilka ansåg att kyrkan mår bäst av om den fråntas sitt självstyre och makten över sin utbildning. Detta ledde till att partiet upphörde att kräva statskyrkans avskaffande och i stället förordade en statskyrka under en sekulär ledning.
Kyrkan har i en mening alltid varit politisk även om dess ändamål inte är att leda stater. Ett tydligt historiskt exempel är äktenskapsfrågan. Fornkyrkan framträdde samtidigt som den romerska äktenskapsrätten förnyades. Det nya var kravet på kvinnans aktiva samtycke för giltigt äktenskap. Kyrkan tog ställning för reformen och denna utgör ännu grunden för makarnas jämställdhet.
Oron för kyrkligt självstyre är inte ny. Jean-Jaques Rousseau anklagade kyrkan för att motverka ett enhetssamhälle med staten som enda auktoritet. De kristna var enligt hans mening inte pålitliga. Och många ännu levande har hört liknande sägas i vår tid. FN:s och Europarådets rättighetsstadgor tillkom i påverkan av kristna rörelser. Gör nyfascisterna försök att ändra detta? I denna fråga står säkerligen Jesper Eneroth på kyrkans sida men hans mening att de sekulära allmänpolitiska riksdagspartierna bör utgöra basen för kyrkans ledning öppnar dörrarna även för högerradikala politiska riktningar.
Svenska kyrkan måste för att bevara sin frihet ledas av dem som avlagt vigningslöften och av lekmän som blivit utsedda som ombud för församlingarna. Det är församlingens gemenskap som bör utgöra basen. Den kan inte vara i en privat sfär eller en sekulär politisk förening. Det är önskvärt att socialdemokrater och medlemmar i andra partier deltar i församlingslivet. Men det är inte det sekulära partiet och dess styrelse som indirekt ska leda Svenska kyrkan eller besluta hur och på vem enskilda förtroendevalda ska rösta i kyrkomötet.
Det är inte rätt att, som Jesper Eneroth påstår, partiets kyrkopolitik ”sällan eller aldrig” kritiseras. S motsatte sig att reglera kyrkomusikernas ställning trots en bra utredning med stöd i remissopinionen.
Under många år har ledamöter i kyrkomötet önskat en reform av församlingarnas undervisning. S har inte visat något större intresse. Anser socialdemokraterna, vilket antyds, att kristna förskolor ska upphöra eller förbjudas förmedla trons tradition?
Kyrkotillhörighet är inte längre självklar för någon. Det är ett val. ”From destiny to faith”, för att citera religionssociologen Peter L. Berger. Han pekar på att kyrkan i dag lever under förhållanden som liknar fornkyrkans pluralistiska samhälle. Beslutet att låta sig döpas eller låta döpa sina barn är allt mer en fråga om vilja och inte om sedvänja. Det är inte en självklar del av den svenska modellen.
År 2009 konstaterade kyrkomötet att det i en evangelisk kyrka får finnas två olika uppfattningar om äktenskapet. Vill S förbjuda detta? Så uppfattar jag statsminister Stefan Löfven i intervjun i Kyrkans tidning. Ställer partiet samma krav på andra trossamfund? Uppfattar S Svenska kyrkan fortsatt som en statskyrka?
Låt församlingarnas medlemmar utse sina förtroendevalda och låt sedan dessa utse ombud i kyrkomötet. Så ser det ut i andra kyrkor. En sådan reform skulle stimulera lokalt engagemang, stärka kyrkans oberoende och positivt tjäna dialogen mellan Svenska kyrkan och det allmänna. Det skulle även kunna sänka kyrkoavgiften (valkostnaderna) med i vart fall 50 miljoner kronor.
Nils Gårder, partipolitiskt obundna i Svenska kyrkan, POSK
